pontus hulin⚽️🥃🥩🪕

Göran Rosenbergs Israelhat har nått en punkt där han beskriver israeler som ”judeonazister”. Just sådana nazianalogier utgör antisemitism enligt den IHRA-definition Sverige har antagit. Att Expressens kultursidor fortsätter publicera denne övervintrade kommunist är ett talande uttryck för en publicistisk bankrutt.

Det som nu sker är farligare än det som sades från predikstolen! För medan en imam kan kritiseras, prövas och, vid brott, lagföras så är det något helt annat när ministrar, helt oemotsagd och unisont, börjar tala som om de äger rätten att avgöra vilka trosuppfattningar som “hör hemma” i Sverige. När Carl-Oskar Bohlin säger att människor inte ska känna sig välkomna, när Simona Mohamsson antyder att fel tro gör Sverige till “fel land” och när Richard Jomshof går så långt att han definierar en hel religion som oförenlig med landet, då har vi lämnat kritiken av en individ och klivit rakt in i ett demokratihotande landskap. Samma demokrati som dessa ministrar säger sig vilja skydda och bevara. Här måste Sverige dra en gräns! Politiker som egentligen ska vara ansvarstagande och återhållsamma, vilket de i normala fall är, uttrycker sig nu helt rabiata. Det verkligt farliga i detta är att staten börjar avgöra vad som är “rätt” tro; något många i sitt hat mot islam och muslimer väljer att blunda för. I det ögonblicket överger vi själva den frihet vi säger oss vilja försvara. Hur var det nu med att inte blanda politik och religion? Vad hände med principen att vara konsekvent? Ministrarnas hormonella utspel trampar dessutom på just de svenska värderingar de säger vilja försvara. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Religionsfriheten gäller, även sådant man inte håller med om. Vare sig det handlar om magi eller hur olika grupper beskrivs i en teologisk kontext. För vad är det egentligen man vill göra? Ändra religiösa skrifter? Har någon öppnat Toran och Talmud och läst vad som står där? Eller Bibeln, för den delen? Det som egentligen pågår här, är en attack på religion i dess helhet. Det går att diskutera huruvida imamens formuleringar var klumpiga och visade på dåligt omdöme, särskilt i den här tiden, men det gör honom inte automatiskt klandervärd. När saker klipps och sprids utan helhet blåser vi också upp konflikter i onödan. Det som Inas Hamdan har gjort, en tyvärr vanlig metod, är att presentera olika delar samtidigt, vilket gör att människor drar egna slutsatser trots att delarna saknar tydligt samband. Uttalanden om krig och konflikt har alltså kopplats samman och tolkats som riktade mot judar, trots att delar av retoriken enligt imamen själv avsåg en geopolitisk kontext kopplad till Iran (SVT). När olika uttalanden klipps ihop och presenteras som en sammanhängande berättelse skapas en bild som går längre än vad som faktiskt sagts. Det är inte saklig journalistik utan en dramaturgi som förstärker påhittade konflikter. Något som Hamdan nu dessvärre har lyckats med. När detta sedan sprids okritiskt blir resultatet ett drev där en individ snabbt får representera något mycket större. På så vis förvandlas undantag till regel, och misstänkliggörandet av en hel grupp normaliseras. Rapporteringen är därför solklart missvisande och den bör därför prövas. Ansvarig utgivare måste hållas ansvarig och en anmälan till Medieombudsmannen är fullt rimlig. Det är högst olyckligt att så fort det kommer till muslimer och Islam, verkar folk gå på känslorna mer än förnuftet och drar långtgående slutsatser. Fler än politikerna bär skuld här. Och det säger en hel del om vår samtid.