Carl-Oskar Bohlin@CarlOskar
We will stay the course.
Tisdag den 18 oktober 2022. En röd mapp möter mig på morgonen och rubriken på försättsbladet lyder ”Dag 0”. En kort instruktion till min nya tillvaro och en förteckning över hur jag förväntas ta mig igenom denna dag noll. En ny regering ska tillträda. Jag har fått det stora förtroendet att utgöra en del av den och med detta att också möjligheten att börja arbeta med ett för mig nytt ansvarsområde, men också i en för Sverige ny statsrådsportfölj. Jag vet inte hur många tusen sidor jag läste den hösten, men det var en brant start och sen har det fortsatt på inslagen bana.
364 dagar senare har det säkerhetspolitiska läget har gått från dåligt till sämre. Försvarsminister Pål Jonson och jag har precis avhållit en presskonferens om skador på en kommunikationskabel mellan Estland och Sverige som av allt att döma har uppstått i närliggande tidsmässigt samband med de tidigare rapporterade skadorna på finsk-estnisk infrastruktur, när vi kliver ombord på Royal navys flaggskepp hangarfartyget Queen Elisabeth som befinner sig på örlogsbesök i Göteborg.
De svensk-brittiska relationerna är mycket starka och betydelsen av den förmåga som UK carrier strike group utgör och kan sättas in kring den skandinaviska halvön kan inte nog värdesättas liksom det symboliskt viktiga besöket i Göteborg, det första i sitt slag mig veterligt. Snett över det gigantiska träbordet i hjärtat av hangarfartyget, där Försvarsministern och jag slagit oss ned står carrier strike group commander James Blackmore och välkomnar oss ombord. Insikten om läget är klart. Britternas engagemang går hand i hand med det svenska. James Blackmore avslutar föredragningen om planerad verksamhet i ljuset av det säkerhetspolitiska läget med orden ”We will stay the course.” Pål kvitterar den svenska linjen, ”We will as well, and we will not loose our stedfast focus on Ukraine.”
Tillbaka till dag 0. Minnena flyter ihop, det känns som ett halvt liv sedan, men samtidigt som ett kort ögonblick. Den långa dagens avslutning är dock tydlig. Bland alla sms med gratulationer fanns också ett med en instruktion: Kom hem till oss ikväll och få en kort stund för andhämtning och reflektion. Ulf och Birgitta bjöd hem hela den nyvalda regeringen till sin privata bostad och bjöd på en lättare middag. Där och då byggdes också starten på en gemenskap som är större än delade talepunkter på pressträffar eller namnteckningar på ett politiskt projekt. Varför är det värt att nämna? Därför att det sätter fingret på vad marinchefen brukar säga om vikten av att öva med partnerländer, det är bra att känna varandra innan man behöver varandra. När läget blir mer och mer skarpt behövs ledarskap och gemenskap. Ulf och Birgitta hade varken skyldighet eller förväntan på sig att öppna dörren till sitt hem, men de gjorde det dag noll och kortade därmed startsträckan för oss alla att bli ett lag i mer än i titlar. Man kan tycka att det är en bagatell, men att Sverige har en regering som fungerar tillsammans är ingen bagatell. Det finns exempel på det motsatta, där avsaknad av gemenskap och riktning lett till att politiska problem begravts i regeringskansliet som en outtalad strategi.
Ett år och tiden vi kanske inte har.
Ibland när jag föreläser för myndigheter och andra totalförsvarsaktörer brukar jag visa en bild på Franz Ferdinand och Sophie von Chotek och ställa den retoriska frågan; Hur startade egentligen första världskriget? Svaret på frågan brukar i allmänhet tillskrivas skotten i Sarajevo. I någon mening är det sant, men genom att se historien genom att blåsa upp enskilda händelser riskerar man försämra sin förståelse för helheten och det i sin tur kan leda till en sämre förståelse av samtiden.
Människor tenderar att notoriskt överskatta sin förmåga att göra precisa bedömningar av vad som kommer att ske i framtiden, i synnerhet ju mer granulära vi försöker göra våra bedömningar om vad som kommer att hända. Skotten i Sarajevo kunde i detalj förutspås lika lite som Prigozhins marsch mot Moskva.
Faktum är att vi ibland uppehåller oss för mycket vid att försöka förutspå detaljer och för lite vid att se makrobilden. Den viktigare insikten, hävdar jag, är att förstå och internalisera att den bredare bilden i vår omvärld är att ovan nämna typ av händelser som kan få helt disruptiva konsekvenser finns i fler och mer sannolika utfallsrum nu än tidigare. Det ligger helt enkelt i korten att många platser i världen simultant eller sekventiellt riskerar ha en kortare eskalationskedja till storskalig konflikt. Både genom expansion av befintliga konflikter och sådana som ännu inte har brutit ut. Denna insikt finns, är jag ibland rädd, inte fullt ut hos oss i alla delar av samhället.
Det bör leda oss till följande slutsatser: Saker kan bli mycket sämre, både på kort och medellång sikt. Ett väpnat angrepp mot Sverige eller partnerländer kan inte uteslutas. Tid är därmed en kostnad som inte i tillräckligt hög utsträckning faktoreras. Perfektion måste ibland stå tillbaka till förmån för snabbare vunnen eller återtagen förmåga. Ibland talar vi om oss själva som fredsskadade. Jag gillar inte alltid den innebörd begreppet ges eftersom den ibland tangerar defaitism. Där det möjligen äger ett större mått av giltighet är när det kommer till vår förmåga att känna behovet av brådska i förhållande till läge. Sense of urgency.
Vi har under det gånga året tagit många viktiga steg i återuppbyggandet av totalförsvaret och det civila försvaret, Civilplikt, flyglarm, skyddsrum, satsningar på räddningstjänst vid höjd beredskap etc. Det som är min stora frustration är att det går för långsamt och möjligen är detta ett uttryck för att vi inte har ett tydligt institutionellt minne av att slås för vår existens. Den offentliga apparaten har inte internaliserat att tidsutdräkt också är en risk. Det har i Sverige inte sällan varit viktigare att allt blir exakt rätt, snarare än att något kommer på plats. Det bästa har blivit det godas fiende. Jag lägger en inte obetydlig del av min tid åt att försöka kommunicera detta åt alla totalförsvarets aktörer: Ni vet inte hur lång tid ni har på er, agera inte som om tiden vore oändlig. Prioritera sådant som faktiskt ger förmåga också i ett kortare perspektiv. Inget gör mig gladare än när jag träffar människor som säger ”Statsrådet har varit tydlig med att vi inte ska vänta på mandat, utan att vi ska ta det”. Det händer oftare och oftare och det är rätt uppfattat. Det är helt enkelt mitt direktiv och jag har ännu inte blivit släpad till KU för denna inställning, men skulle betrakta det som en ringa kostnad i sammanhanget.
Motsatsvis finns det få saker som gör mig mer frustrerad än när jag möter aktörer som vill att jag ska lösa problem som egentligen är deras egna att lösa eller som hänvisar till att det absolut inte går att göra någonting för än regeringen har rett ut ansvarsförhållandet mellan X,Y och Z. Gudarna ska veta att det finns många stora och strukturella problem, som både kopplar till lagstiftning och ekonomiska resurser. Vi arbetar med detta, men att det skulle vara en ursäkt för att inte arbeta hårt längre ut i linjen duger helt enkelt inte. Och för att det inte ska råda något tvivel, jag ser er som sliter hårt på myndigheter, i kommuner, frivilligorganisationer och näringsliv. Ni är värda all heder och lite till. Men jag ser också att det på vissa håll finns behov av andra attityder och att våga prioritera det som är viktigt. Gör det nu. Vi befinner oss i en allvarlig brytningstid och tillgången till tid är en okänd faktor.
Tack för det första året, det har varit och är den största äran.
