o

Många av oss minns hur en dömd gruppvåldtäktsman kunde få 840 000kr i skadestånd av Justitiekanslern under Socialdemokraternas tid vid makten. Det gör vi nu upp med. Vi minns också hur hans brottsoffer endast kunde få ut någon tusenlapp av det skadestånd hon hade rätt till därför att våldtäktsmannens skadestånd inte gick att utmäta åt henne. Det är ett av de mest uppenbara exemplen på hur den tidigare rättsordningen som de gamla partierna länge har förvaltat satte brottsofferperspektivet i baksätet. Gång på annan skulle gärningsmannen tas om hand, skyddas och ersättas, alltid till brottsoffrets nackdel. Förra veckan presenterade vi lagförslag som innebär att vi kraftigt stärker brottsofferperspektivet inom svensk skadeståndsrätt. Dessa lagförslag genomförs nu. För det första så ska det bli lättare för brottsoffer att få den ersättning de har rätt till. Systemet för betalningar av skadestånd förenklas och staten ska nu först betala ut brottskadeersättning åt brottsoffret för att sedan kräva in pengarna av gärningsmannen. Tidigare behövde brottsoffret vända sig till gärningsmannen för att få sitt skadestånd utbetalt. Ett våldtäktsoffer behövde alltså först själv försöka driva in sina pengar från gärningsmannen som har våldtagit henne innan staten hjälpte till. Den ordningen tar vi nu bort. För det andra tar vi bort lagen som gjorde så att offret i 840 000kr-fallet inte kunde ta del av gärningsmannens pengar som han hade fått i skadestånd av staten. Nu ska det inte längre spela roll ifall pengarna kommer från skadestånd, en försäkring eller vad det nu skulle kunna vara. Pengar ska alltid kunna användas för att betala skulder till brottsoffer, tiden då kriminella kunde leva loppan på pengar som staten inte kunde utmäta till förmån för deras offer är borta. För det tredje gör vi upp med alla stötande fall där kriminella fått skadestånd av staten för att de har suttit inlåsta för länge. Frihetsberövandeersättning som det så fint heter ska bara kunna ges i den utsträckning det är skäligt. Jag vill i det sammanhanget lyfta två exempel som jag har upplevt som särskilt stötande och som vi nu åtgärdar: Det första exemplet är då en misstänkt på ett eller annat sätt har krånglat sig kvar i häktet och därför har suttit där en längre tid. Det skulle exempelvis kunna röra sig om att man har försvårat utredningen eller att man har försatt sig själv i situationer som har lett till häktning trots att inget brott har kunnat bevisas i slutändan. En person som rör sig i gängkriminella kretsar och poserar på bild med automatvapen eller ljuger om att han har varit delaktig i ett mord på sociala medier men som visar sig vara oskyldig till eventuell brottslighet (bilden kanske togs på en laglig skjutbana utomlands exempelvis) har tidigare kunnat få stora summor skadestånd av staten. Detta därför att han har suttit inlåst utan skuld i ett brott. Dessa kommer nu som huvudregel inte att få en spänn. Har man medvetet och mot bättre vetande krånglat sig kvar i häktet får man faktiskt skylla sig själv, det ska staten inte ersätta. Det andra exemplet jag vill lyfta är 840 000kr-fallet. När våldtäktsmannen dömdes första gången så fann domstolen mycket riktigt att han var skyldig till de brotten han stod åtalad för. Inte heller vid resningen som låg till grund för att hans straff senare minskades ändrades skuldfrågan, utan straffmildringen berodde på att man hade landat i att han var något år yngre än vad man ansåg i den första domstolsvändan. Alltså hade han rent tekniskt sett suttit fängslad för länge då han hade fått "för lite straffrabatt". Det finns förvisso en rimlighet i att personer som är oskyldigt dömda får ersättning för att de har varit inlåsta utan skuld. Det är rättvist. På samma sätt är det rättvist att personer som exempelvis döms till för långa fängelsestraff ersätts därför att de felaktigen har dömts för ett grovt brott som egentligen skulle vara av normalgraden. Samtidigt är det viktigt att systemet inte är stötande. I 840 000kr-fallet utgick ersättning på grund av omständigheter som helt och hållet var hänförliga till gärningsmannen samtidigt som skuldfrågan bestod. Han var alltså lika skyldig till det mycket allvarliga brott han begått samtidigt som han enligt den gamla rättsordningen inte hade fått ”tillräckligt mycket rabatt” i den första prövningen. Därför inför vi nu en regel som säger att ersättningen ska kunna jämkas helt i sådana fall där det är stötande att frihetsberövandeersättning betalas ut vid allvarlig brottslighet när det för långa frihetsberövandet inte beror på skuldfrågan eller brottsrubriceringen. Även i andra fall då det framstår som stötande att stora ersättningsbelopp ska betalas ut kommer detta att kunna justeras för att undvika sådana resultat. Kort fattat, med vår politik hade 840 000kr-mannen förmodligen inte fått en krona i skadestånd och staten hade betalat ut brottsskadeersättning till brottsoffret utan att hon hade behövt försöka driva in pengarna från gärningsmannen. Alla pengar och all egendom som tillhörde honom hade dessutom kunnat utmätas till förmån för brottsoffret, oavsett var de kommer ifrån. Vår nya ordning är mycket rättvisare än Socialdemokraternas gamla ordning.