FMSF

L:s extra landsmöte är som våra representantskap fast utan Gammeldansk

Lyssna på förbundsordförande @DanielHAkerman om borgmästarvalet i New York

Inte överraskande men sorgligt för New Yorkborna, vilkas liv kommer bli sämre och fattigare. Kommenterar Mamdanis valseger i P4. sverigesradio.se/artikel/unga-s…

Sällan jag samlar in pengar på X. Men nu vill jag hjälpa Anastasia på vårt moderata riksdagskansli. Hennes pappa är befäl i ukrainska armen, tjänstgör i Pokrovskregionen, där de värsta striderna pågår. Nu behöver de en bil för att köra ut sårade. Snälla, läs och bidra om du kan!

Hjälp min kollega Anastasia och hennes pappa att samla ihop till en pickup till Ukraina! Swish: 0762400078

Liberalerna har övergivit sitt historiskt viktiga försvar för valfrihet och i stället anammat ett socialdemokratiskt synsätt på skolor som drivs i aktiebolagsform. Går det att lita på att M och KD säger ifrån, frågar sig Daniel Åkerman. timbro.se/smedjan/lita-a…

“Lita aldrig på en folkpartist!” Liberalerna har övergivit sitt historiskt viktiga försvar för valfrihet och i stället anammat ett socialdemokratiskt synsätt på skolor som drivs i aktiebolagsform. Tråd ⬇️ 1/7

Läs förbundsordförande @DanielHAkerman i Smedjan

Det är en tidsfråga innan en politiker kommer till skada

Ikväll deltog jag på en träff med den moderata riksdagsgruppen på riksdagen. När jag klev ut vid Mynttorget och skulle promenera hem såg det ut såhär. En grupp människor med antisocialt dominansbeteende började förfölja mig vilket resulterade i att jag helt enkelt inte kunde ta mig hem, av den enkla anledningen att min adress här i Stockholm inte är offentlig. Förutom att skrika som idioter i öronen på mig hade också det stora flertalet både filmkameror och mobiltelefoner som de facto hade använts till att dokumentera min väg hemåt och sedermera hemadress, om jag hade fullföljt promenaden. Istället fick jag vända tillbaka till riksdagshuset för att undkomma. Just nu hindrar den autonoma palestinarörelsen demokratins folkvalda funktionärer från att röra sig efter egna preferenser. Det är enligt min uppfattning inte så vi borde ha det i vårt land.

I dag har det gått tre år sedan Edvard Selander stupade i ett skogsparti i östra Ukraina. På sätt och vis är det en fasligt lång tid. Snart har han varit borta längre än tiden vi tillbringade tillsammans på ett litet dagis i Uppsala under 1990-talet. Men tiden går snabbare nu än den gjorde då. Det skulle ta många år innan jag förstod varför fröknarna sa till när det var fem minuter kvar av utflykterna i Vasaparken. I stället för att börja plocka ihop våra saker hann jag och Edvard fäktas med pinnsvärd, genomföra fredsförhandlingar och klättra upp och ned i flera olika träd. I dag är fem minuter en fullständigt oanvändbar fraktion av tid. Det finns knappt några sysslor som kan utföras på fem minuter. Att ta sig upp ur sängen tar åtminstone tre femminutare, och på helgen kan det ta över tolv. Att dricka en kopp kaffe innebär ett åtagande på sex gånger fem minuter, även känt som en halvtimme. Skulle jag försöka klättra upp i ett träd är det inte säkert att jag kommer ner. Tre år består av strax över 320 000 femminutersintervall. Har man ingen att pinnfäktas med tickar de förbi innan man hinner märka det. Vårt lilla dagis på samma innergård som Kalmar nation må ha försvunnit – men på vissa sätt finns Edvard kvar. Han har fått en gravsten varifrån man kan se fönstret till hans pojkrum. Besöker man Uppsalas hjärta, pizzeria Palermo, känns det som om Edvard kan glida förbi den inglasade uteserveringen på en Voi om vilka fem minuter som helst. En enda stupad ger upphov till hundratals kapade familje- och vänskapsband. Alla dessa band, unika i sin tillblivelse och styrka, dinglar i vinden efter det ögonblickliga frånfället. I tre år har banden hängt där – enbart kopplade till minnet av den person som en gång höll i andra änden. Varje dag fortsätter band att kapas i Ukraina. En FPV-drönare behöver inte ens fem minuter för att avsluta ett människoliv. Men nya band kan fortfarande knytas. Under de puttrande Shahed-drönarna på himlen fortsätter ukrainare att skratta, dansa och skaffa vänner. Trots att kontakten med Edvard hade förberett mig på den oefterhärmliga och råa humor som uppstår när människor befinner sig i ständig livsfara, blev jag överraskad av livsglädjen som mötte mig i Kiev när jag besökte staden tidigare i år. Frågan är inte om, utan när, jag reser tillbaka. Under Edvards tid i Ukraina var kommunikationen med honom oväntat normal. Man kan bara kan säga ”var försiktig” ett begränsat antal gånger innan det blir meningslöst. Snart återgår man till den vanliga jargongen. Edvards sista meddelande kom att bli en avslutande del i en följetong som bestod av att han fotograferade och recenserade toaletterna han besökte under sina äventyr. Toalocket satt där det skulle och det såg relativt fräscht ut för att vara en offentlig toalett – om man bortsåg från det obehagligt bruna vattnet i botten. Väggarna och golvet hade stora gråa kakelplattor, spolknapparna var av rostfritt stål och inmonterade i väggen. På väggen bakom toalettstolen fanns en liten avsats, omkring fem centimeter djup. Där låg lite skräp och ett paket våtservetter för händerna. Recensionen var kort och koncis: ”Pluspoäng för att man kan ställa biran någonstans när man gör sin grej, minuspoäng för ej fungerande avlopp.” Att Ukraina inte bara försvarar Ukraina, utan hela Europa börjar tyvärr bli slitna ord. Men de blir inte mindre sanna oavsett hur många gånger som fem minuter hinner passera. I skyttevärnen längs fronten sitter vanliga grabbar och tjejer. De flesta kommer inte från Uppsala, men alla har pinnfäktats på dagis. Får de fem minuter över skickar de toalettrecensioner till sina nära och kära. Om fem minuter kan allt vara över.

Årets skörd från Almedalen!

Förra veckan nåddes förbundet av beskedet att Lars Luttropp (1937-2025) har avlidit. Lars var ordförande i @AteneumLund 1963 och förbundssekreterare 1964. I över ett halvsekel engagerade han sig i verksamheten och gav många generationer perspektiv och riktning. Vila i frid.