Anders Strinnholm

När jag läste styrman så var jag matros på en av världens största Container och RoRo fartyg och då på ledighet ifrån utbildning seglade jag där som matros Vi var på väg från Baltimore och gick Cheaspeakbay och passerade sydvart Norfolk där jänkarnas nordatlantisk militär flotta låg och vilade. Jag hade handstyrning och lotsen pratade med kapten i vänlig ton som vanligt. Lotsarna i USA brukar även peka med hela armen om vilket håll man ska styra. Starboard five eller ten eller hard, Portside five eller ten eller hard, steady och on course. Jag höll roder och kurs enligt instruktioner. När man hand styr så ser man roder indikator och kompass och gör som lotsen säger när kapten godkännt. Det kom en en konvoj med sex eller sju korvetter på väg till Norfolk. Nu blev det radiotrafik på VHF då den första korvetten bad oss att hålla kurs och fart för här kom dom och vi skulle visa väg ut ur farleden. Lotsen blev förbannad och kapten tyckte väl ungefär likadant. Lotsen sa på VHF varför ska ett av världens största container och RoRo fartyg hålla undan för er små korvetter? Jag styrde roder och höll kurs fast jag hörde radiotrafiken. Det blev ett mummel mellan lotsen och min kapten när första korvetten styrde undan vår stäv. Kapten kom fram till mig och sa att han tar rodret samtidigt nickade han till styrman att sätta positioner. Kapten sa till mig spring upp på Monkey Island (toppbryggan) och hala och res den svenska flaggan i hälsning. Jag stönade, va fan. Kapten sa till mig, nu gör du som jag säger. Jag sprang upp på monken och när nästa korvett kom så halade jag den svenska flaggan som hälsning och inte hann de med att hälsa tillbaka. Jag sprang ned till bryggan och hörde att det var ett jäkla liv mellan lotsen och US flottan på VHF(Radio) som inte hälsat på en av världens största fartyg och deras svenska kapten. Kapten sa till mig spring upp igen och hälsa på, jag gav kanske en förtvivlad blick till styrman som endast nickade instämmande. Jag for upp på monken igen och väntade in korvett nummer två. Halade och reste svenska flaggan. På korvetten nummer två kom besättning springande ut på däck i underkläder och t-shirts samtidigt som de klädde på sig sina uniformer. Jag har nog aldrig sett så många halvklädda män i mitt liv som gjorde allt för att klä på sig. Korvett nummer tre var mer förberedda med respekt. Där halades och hissades deras flagga i samma takt som jag hann med. På deras däck stod fullt uniformerade amerikanska soldater och gjorde honnör. Vi höll på så här hela konvojen ut. Jag med svenska flaggan upp och ned, USA flaggan upp och ned samt en militär flotta i uniform i respekt mot oss i handelsflottan som gick våra sjövakter. När jag vikt den svenska flaggan och kom ned till bryggan så hade min matros avlösare tagit över rodret. Kapten stod med lotsen och var ganska förnöjda. Jag frågade kapten, varför gjorde vi det här och fick tusentals människor att springa yrvakna upp på däck? Han sa till mig, du läser styrman och i utbildningen lär du dig mycket men det som skedde just nu var att visa ryggrad. Till saken hör att när min kapten fick reda på att jag höll på att läsa in styrman så brukade han kolla ifall jag var ledig och vaken så lärde han mig hur man navigerar mellan lågtryck och stormar på Nordatlanten när vi stod med väderkartor och barometertryck. När jag själv blev kapten så försökte även jag bli en kapten som delade med mig av kunskap och visa ryggrad. Man blir som man fostras.

När jag växte upp hette manosfären Chuck Norris, McGyver och Chuck Yeager. Idag heter den Andrew Tate, Samir Badran och Dan Bilzerian.