Carl-Alfred Bohlin

Att palestinaaktivister i Sverige nu också demonstrerar för Maduro säger väl egentligen allt allmänheten behöver veta om vad det är för samling de representerar och vilka värden de tilltror respektive inte tilltror.

Full transparens, här är min intervju med DN. Under några dagar har Expo och Dagens ETC, ivrigt påhejade av diverse politiker på vänsterkanten försökt misstänkliggöra mig för att jag har medverkat i Lotta Grönings och Jan Blomgrens podd. Frågeställningarna i podden var intressanta och förhoppningsvis får lyssnaren en känsla för mina och regeringens överväganden kopplat till uppbyggnaden av det civila försvaret och lite annat. Kritiken handlar dock hittills inte om vad jag och programledarna har sagt, utan om det faktum att jag har valt att prata med dem. Detta följer nu vad det verkar den vanliga mediala dramaturgin. Frågan lyfts först med skamliga anklagelser eller insinuationer av medier längst ut på vänsterkanten och därefter hänger DN på. Spektrat av anklagelser sträcker sig ganska vitt och brett och jag valde därför att försöka svara på varenda fråga så rakt och tydligt som möjligt. Jag tänkte nu ta ett lite nytt grepp och väljer därför att publicera hela min intervju med DN som jag själv spelade in, vilket jag naturligtvis var fullt transparent med innan intervjun började. Det är i grunden bara på detta sätt människor själva kan göra en bedömning av vem som för ett intellektuellt konsistent resonemang och vem som försöker bygga ett narrativ vilandes på insinuationer. Om du har en stund över kan detta kanske tjäna som ett sätt att förstå det nya medielandskapets krock med det gamla.

Det är icke utan stolthet undertecknad trots de ack så brådstörtade julbestyren förmått att facilitera min dyre broder Carl-Oskars viktiga värv för Nationen genom att ombesörja hans medverkan hos NMR, Swebb-tv, Ingrid och Conrad och Motpol i början af det nya året. Helg seger!

I det här tempot riskerar tyvärr Aftonbladet snart sluta den historiska cirkeln med sig själv. När man, likt Jonna Sima, provoceras av stöd till den judiska minoriteten i Sverige behöver man stanna upp och reflektera över vart man är på väg.

I går greps tre misstänkta med koppling till Hamas för planering av attentat mot judiska mål i Tyskland. I dag nås vi av det fruktansvärda beskedet från Manchester: ett misstänkt terrordåd har krävt två människoliv och skadat flera. Att detta sker på Yom Kippur – den heligaste dagen i den judiska kalendern – gör sorgen och vreden desto större. Att judar i Sverige känner oro och rädsla är tyvärr inget nytt. Den judiska skolverksamheten i Stockholm har så länge jag kan minnas bedrivits bakom säkerhetsstängsel och entréslussar. Periodvis har barn mötts av beväpnad polis på väg in i skolan. Hotet har bytt skepnad genom åren – högerextrema, islamister, andra fundamentalister – och kommit i vågor, ibland värre, ibland bättre. Att leva med hot och samtidigt behöva lägga åtskilliga miljoner på privat säkerhet har tragiskt nog blivit en del av vardagen för den judiska minoriteten i Sverige. Det är för alla som inte haft huvudet djupt begravt i sanden uppenbart att de senaste tre åren har varit något nytt, ett nytt vidrigt normalläge för den judiska minoriteten i hela västvärlden. Under de senaste två åren har vi sett demonstrationståg där man ropar om att den judiska staten ska utplånas. Så sent som för mindre än två veckor sedan gick två riksdagsledamöter i ett demonstrationståg där hamasfanan vajade, där 7:e oktober hyllades. Hatbrott mot judar har ökat sedan den 7:e oktober 2023, judiska studenter vittnar om växande otrygghet; och familjer berättar att de överväger att lämna Sverige för att de inte ser en framtid här som judar. Såhär ser det ut i Sverige, men också i resten av västvärlden. Nej, all Israelkritik är inte antisemitism. Nej, alla Palestinaaktivister är inte hårdföra antisemiter. Ja, antisemitism från extremhögern måste bekämpas med full kraft. Men här och nu ser vi en extrem förskjutning – en normalisering av antisemitiska uttryck i det offentliga rummet. Hamasflaggor i stadsbilden, våld som rättfärdigas, och antisemitism som ibland förkläs till antisionism – en hållning som i praktiken fråntar judar, som enda folk, rätten till suveränitet och självbestämmande. Det som i dag skett i Manchester är den yttersta konsekvensen av en utveckling där antisemitism tillåts flytta fram positionerna. Här hemma ser vi ett svenskt riksdagsparti representerade i demonstrationståg där stöd för en terrororganisation visas öppet. Eller bredvid människor som poserar med symboler och budskap som utesluter judar från Jerusalem. Än mer obegripligt är när detta ursäktas med pliktskyldiga formuleringar och vi går vidare som om ingenting hänt. Jag vet att vi som befinner oss på rätt sida anständighetens gräns om palestinaktivismen, vilket är den tysta majoriteten i Sverige, är dåliga på att demonstrera. Eftersom vi som regel har meningsfulla sysselsättningar och inte driver runt utanför riksdagen om dagarna. Men det kanske är dags att vi börjar ta lite plats i det offentliga rummet och börjar visa den judiska minoriteten det stöd många av oss känner. Jag deltar gärna och det vet jag att vi är fler om. En Kippavandring genom centrala Stockholm, Göteborg och Malmö vore bra. Räkna med mig. Vi får inte vänja oss. Vi får inte låta denna förskjutning fortgå. Vi måste stå upp för den judiska minoriteten – en självklar del av Sverige i över 250 år – så att judar kan leva i trygghet här, som stolta judar. Antisemitism måste bekämpas med kraft och får aldrig normaliseras. Till mina judiska följare vill jag uttrycka min sorg över att ni ännu inte känner trygghet överallt i er tillvaro. Regeringen kommer fortsätta arbeta för att er trygghet ska bli större. Må 5786 bli ett år av trygghet och säkerhet – och av möjlighet att fortsatt leva öppet som judar i Sverige. Gmar Chatimah Tova

Det vi håller på med är på allvar, om någon nu mot förmodan levde i en annan villfarelse. I morse klev sjukvårdsminister Elisabet Lann och jag in på Karlstad Airport för att få se en omfattande sjukvårdsövning involverande ett stort antal civila aktörer. Det övade scenariot var krig i Baltikum. För att omhänderta skadade upprättas flygburen evakuering av skadade till en mobilt uppsatt vårdanläggning på Karlstad airport. De två huvudsakliga aktörerna, Socialstyrelsen och Region Värmland fick här möjlighet att öva sina respektive gränssnitt mot varandra. I övningen ingick nationella förstärkningsresurser i form av mobila operationssalar, IVA-platser och annan utrustning för att kunna omhänderta svårt skadade personer innan de slussas vidare ut i den ordinarie svenska vårdapparaten. Det var mycket imponerande att se, också som en del i övningen, hur dessa nationella förstärkningsresurser kunde depolyeras inom den av Nato fastställda tidsgränsen på 72 timmar och därefter vara fullt operativ tillsammans med resurserna som Region Värmland bidrog med i övningen. Allt detta är bara ytterligare ett exempel på faktisk förmåga som tillkommit i det civila försvaret till följd av de senaste årens satsningar. Givet övningens karaktär kan vi konstatatera att Sverige ligger i framkant i Nato när det kommer till arbetet med detta koncept. Vi är inte i mål, dels därför att återtagande fortfarande kvarstår och dels därför att målet i sammanhanget alltid kommer att vara rörligt. Vi är dock på en bättre plats förmågemässigt än vad vi var för bara ett år sedan, men vi måste fortsätta ta ut steglängden. Alla aktörer i det civila försvaret måste förstå att det som är övning idag kan vara skarpt en annan dag och att en annan dag kan dyka upp snabbare än vi tror. 📷 Cornelia Norman

Ursäkta om jag stör mitt i fredagsmyset. Läget är allvarligt. Läs manualen, följ instruktionerna och begrav alla dåliga ursäkter för att inte agera. I veckan presenterade Försvarsmakten och MSB utgångspunkterna för totalförsvaret på regeringens uppdrag. Det är manualen för innevarande försvarsbeslut för alla totalförsvarets aktörer. Det är fara i dröjsmål och händelserna på andra sidan Östersjön understryker detta.