Claes Hammarsten Tirus

Ska vi leva eller lägga oss och dö? Det ser fan inte bra ut, det ser för att vara ärlig riktigt jävla illa ut. Jag har faktiskt full förståelse för att man är förbannad och sitter hemma istället för att ta sig till hallen. Men det är inte första gången det blåser kring Leksands IF och det är garanterat inte sista. Men vi måste också lyfta blicken i denna ilska och frustration och fundera vad det är som gör, att vi trots allt som hänt har en förening i landets högsta serie. Vi har haft många rejäla kvalmissar, usla vävningar. Spelare och ledare utan varken hjärta eller vilja att göra allt för Leksands IF. En historia av tveksamma ekonomiska affärer, förskingring och rent slöseri. Vi har värvat avdankade tjecker på löpande band, sett sportchefer göra sig av med spelare som sedan sänkt oss i kval, vi har blivit degraderade av våra bittra rivaler mora, vi har varit på den absoluta botten. Men vi har alltid hittat en väg tillbaka, genom oss själva, genom oss supportrar och våran vilja att klubben i våra hjärtan återigen ska nå framgång. Genom alla år av elände har vi supportrar varit det bultande hjärta som hållit föreningen vid liv. Vi har varit kraften som är större än enskilda tränare, spelare, sport- eller klubbchefer. Genom alla år har vi också varit bortskämda med att ha starka supportergrupperingar som på olika sätt förenat och varit en kraft för att få alla att dra åt samma håll. Vilket jag också tycker man ska vara helt ärlig och säga att vi inte har idag. Superstars är under ombyggnad och majoriteten av de som byggt upp läktaren är inte längre lika aktiva. Så ett större ansvar hamnar istället på var och en av oss som står på läktaren. När man läser på sociala medier kan man tro att det här är den sämsta säsongen i klubbens historia, men i realiteten vet vi nog alla att det är väldigt långt från sanningen. Istället handlar det kanske den här frustrationen mer om att en fd representant för föreningen lyckats sabba ekonomin rätt rejält och nuvarande ledning, förvisso jobbar hårt för att vända ekonomin, men milt sagt är rätt dåliga på att kommunicera på ett bra sätt. Men de här personerna är inte Leksands IF, de är anställda och de kan göra ett bra, eller dåligt jobb och det är upp till var och en att ha en åsikt kring detta och om man vill, hylla eller kritisera. Dock måste man förstå att det inte gynnar någon, allra minst oss själva när kritik övergår till hot. De stora förlorarna om vi skulle åka ur är inte heller de som representerar oss, utan det är vi supportrar som inte vet om vi har någon förening kvar. Det är våra ungdomar som kanske inte längre får ha kvar sina tränare av ekonomiska skäl. Vi kommer få se en framgångsrik juniorsatsning demonteras, pga ekonomin och det kan mycket väl vara slutet på elithockeyn, för väldigt många år framöver. Med det här inlägget vill jag lägga allt som varit den här säsongen fram till idag bakom oss. Jag vill att hjärtat återigen ska börja bulta. Jag vill inte att man ska behöva skämmas när man ser Filip kriga livet ut sig framför en nästan helt tom norra som gör precis allt de kan. Jag tänker inte sitta och titta på medans våran älskade förening faller ihop, utan jag vill att lördagen ska vara början på en vändning. En vändningen där vi visar spelarna och ledningen vad passion innebär, hur det här hjärtat kan bulta och hur vi kan få blodet att pulsera i ådrorna trots dödsdom efter dödsdom. Så gamla rävar, ungdomar, ja alla som vet hur man krigar för skölden och skriker på en ståplats. Anta min utmaning att fylla ståplats för att visa vad den här föreningen handlar om. Ta med er en polare, ta er till norra. Om ni inte tycker att laget är värda det, så gör det för varandra och för kommande generationer. Och vet ni vad? Om hjärtat börjar bulta på norra stå, så finns det ingen gräns, då kan det ske mirakel på isen. Vi har sett det förr och vi ska se det igen! Alla till ståplats, nu ger vi Filip möjlighet att få taket att lyfta kvarvarande matcher. Framåt masar!

Stop what you’re doing right now and look at Fil’s arrival fit 🤩