Hillevi Engström

Vi befinner oss på en hemlig plats där soldater tränas för kriget. Sveriges försvarsminister Pål Jonson och jag är på plats i Ukraina. Det här är min berättelse, del 1 av 3. Temperaturen i sandgropen vi klivit ner i närmar sig 30 grader. De ukrainska knotten är stora som småflugor och förekommer i en frekvens som får en svensk hjortronmyr att kännas lika myggfri som en vinterdag. Männen framför oss håller varsin kalasjnikov i händerna. På given order höjer de gevären och öppnar eld i riktning mot varandra. De siktar och skjuter i sandvallen en knapp meter i sidan om varandra. Med skarp ammunition på ca 20 meters avstånd. Vi står ytterligare 20 meter bort utan hörselkåpor. Bara det hade säkert varit ett ärende för en personalansvarsnämnd hemma i landet med över 200 år av fred. Men här råder krig. De unga männen som precis har höjt skarpladdade gevär mot sina kamrater saknade för ett par veckor sedan militär erfarenhet. Om ytterligare några veckor är de färdigutbildade. Men de ska inte mucka och resa i Asien för sin värnpliktsersättning. De ska direkt till fronten och alla vet att det för vissa kommer innebära en enkelresa. Det finns ett allvar i alla blickar man möter, men inte tillstymmelse till modfälldhet. Vi kliver vidare i den fina sanden till det ihållande och öronskärande slamret från automatkarbiner. Med jämna mellanrum bryts det molande hamrandet från den finkalibriga elden av ljudet från stridsvagnarnas skottsalvor som slår djupt i maggropen. Allt ramas in i ett prunkande ukrainskt försommarlandskap. Mitt i alla intryck uppstår någon slags dissonans. Det som är vackert, gott och meningsfullt tar livstider att bygga upp. Det tar årtionden att bygga en katedral, århundraden att bygga en stad men ett ögonblick att förstöra dem. På något sätt manifesterar denna förgänglighet en av mänsklighetens mörkaste asymmetrier. Denna skörhet kommer tydligast till uttryck i det mänskliga livet självt. Inget är så stort, komplext och vackert som livet, ändå kan det med små medel släckas oåterkalleligt i en handvändning. Jag tänker på de unga männen framför mig. De som idag hade gjort något helt annat om det inte varit för att hela deras land just nu möter en fiende som inte bara vill använda död och förstörelse som politiskt maktmedel, utan utradera allt det som är unikt ukrainskt. De unga männen har precis satt en kulkärve i sandvallen bredvid sina kamrater, inte av vårdslöshet eller omdömeslöshet utan för att det bedöms vara en av få saker som kan ge en mental förnimmelse och tillstymmelse till förberedelse för de helveteskval som väntar dem vid fronten. **** Det är morgon den 26:e maj. Natten har spenderats i Kiev, delar av den i ett skyddsrum. Det tunga ryska bombflyget avfyrade under natten kryssningsrobotar och en av dem gick mot Kiev. Vi kunde från parkeringsgaraget som utgjorde vårt skyddsrum höra luftvärnet, i form det amerikanska Patriotbatteriet, arbeta med framgång. När vi har satt oss i bilarna rullar kortegen nordväst ut ur Kiev. Vid sidan av vraken från ryska stridsvagnar, som triumfatoriskt har ställts upp på Maidantorget, och sandsäckar framför källarfönster som konverterats till skyddsrum är de fysiska spåren av kriget inne i huvudstaden nästan obefintliga i stadsmiljön. Efter en kvart stannar våra bilar. Vi står på ett brofäste, men framför oss, där det en gång fanns en bro, finns nu bara ett tomrum ett tiotal meter ovanför Irpinfloden. Gapet kantas av förvridna balkar, armeringsjärn och sönderbrutna betongelement. På andra sidan den förstörda förbindelsen ligger förorterna Irpin och Butja, för alltid inskrivna i historieböckerna för de krigsförbrytelser ryska förband gjort sig skyldiga till där. Det var här, på andra sidan brofästet, den ryska framdriften upphörde. Det var här Kiev räddades, här och på några andra ställen. Jag visas bilder på männen som höll brofästet. Klädda i vanliga dunjackor och beväpnade med en salig blandning av vad som fanns att tillgå. ”Historien upprepar aldrig sig, men den rimmar”, sa Mark Twain. Det var vid just denna flod som röda armén en gång stred mot Hitlertyskland. Då försvarade sig ryssarna mot nazismens brutala expansionism; nu, 80 år senare, är det ett förbittrat, stormaktstörstande Ryssland som bedriver ett oprovocerat och folkrättsvidrigt anfallskrig, med ett narrativ som är lika förvridet och skadat som broelementet framför oss. Bron håller redan på att återuppbyggas, men några hundra meter bort skymtar spåren av det som gjordes oåterkalleligt. Efter att ha tagit oss över floden på en temporär bro stannar vi vad som ser ut som ett gigantiskt skrotupplag på en parkeringsficka. Staplade på varandra står vraken av utbrända personbilar. För ett drygt år sedan tillhörde dessa fordon människor som flydde för sina liv. De flesta förgäves. På bilvraken står små hälsningar skrivna. Solrosor, symbolen för ukrainska kampviljan, har målats på de utbrända vraken. När bron över Irpinfloden hade sprängts bildades långa köer av de bilar som försökte fly. Medan evakueringen pågick sköt ryska förband urskillningslöst in i raderna av bilar med civila på flykt. Mannen som tar emot oss framför de utbrända vraken är borgmästare i Irpin och befälhavare i territorialförsvaret för Irpin, en slags motsvarighet till hemvärnet. Tillsammans med sina motsvarigheter i förorterna runt Kiev ställdes han inför uppgiften att evakuera sin kommun och samtidigt försvara Kiev mot den ryska framryckningen. Mer än 95 procent av Irpins befolkning evakuerades. Liv räddades i en omfattning som är svår att ta in, men i hans blick finns också ett vittnesmål om dem som inte kunde, ville eller hann räddas. För sina insatser belönades han och hans kollegor med utmärkelsen "Nationens Hjälte”. Det är svårt att tänka sig en mer välförtjänt mottagare av en sådan medalj. Han tackar oss för det stora stöd Sverige har givit. Pål och jag invänder att det är vi som är skyldiga honom, och alla i hans ställe, ett tack för de omätligt stora insatser de med knappa resurser har gjort för sina invånare, för sitt land och för hela Europa. Vi får veta att vi måste åka vidare, men helst av allt skulle vi vilja stanna och manifestera vår tacksamhet och vördnad ytterligare. Irpins starke man, i ordets mest rättvisande bemärkelse, får en stor kram av mig och Pål innan vi rullar vidare. I bilen är det omöjligt att inte tänka på den kommunala beredskapen hemma i Sverige. Det görs väldigt mycket som är bra ute i Beredskapssverige, men inte sällan möts man av invändningen att staten måste öppna plånboken för att rätt saker ska hända, eller i värsta fall, för att någonting ska hända. Kontrasten till mötet med Irpins borgmästare är monumental. Inte en enda gång pratade han om resurser, trots att han agerat under en konstant och pågående resursbrist av existentiell karaktär. Sveriges kommuner får varje år över 100 miljarder i generella statsbidrag. Jag tänker på det kommunala kärnuppdraget och önskar att fler kommunpolitiker också fick hälsa på borgmästaren i Irpin och fundera över vad som verkligen är kommunal kärnverksamhet. I mitt twitterflöde senare samma dag läser jag om en medelstor svensk kommun som har 40 kommunikatörer anställda. Inte sällan brukar kommuner av samma storlek poängtera att man nu minsann har gått från noll till en beredskapshandläggare. Politik handlar om att prioritera. 1/3