Sabitlenmiş Tweet

Vi som forskar på universitet och högskolor förväntas alltid försöka argumentera för att våra projekt är viktiga, trovärdiga och användbara. Vi övar oss i detta under och efter våra doktorandutbildningar när vi, bland annat, genomför presentationer på konferenser, skriver debattartiklar i dagspress eller minglar och knyter kontakter med kollegor.
"Men om era projekt egentligen inte är viktiga, trovärdiga eller användbara - vad säger ni då?"
Jo, då säger vi att de är viktiga, trovärdiga och användbara ändå. Det ingår som sagt i vår akademiska träning (och kultur) att alltid framställa vårt eget arbete i så god dager som möjligt, oavsett om det är befogat eller ej. Det finns dessutom goda incitament för att göra på detta sätt eftersom det är forskarna som bäst säljer sina projekt som tenderar att ha mest framgångsrika akademiska karriärer.
Jag undrar dock om inte vi som forskar gör oss själva (och såklart samhället) en otjänst när vi alltid framställer våra projekt som viktiga, värdefulla och användbara. Vore det inte bättre för oss om vi sade sanningen och erkännde våra brister?
Visst, karriären kan ju vara viktig - men att få vara ärlig, uppriktig och sanningsenlig kan knappast ersättas med något annat.
Vad kommer vi ångra mest på dödsbädden? Att vi inte sålde våra forskningsprojekt tillräckligt bra? Eller att vi inte sade sanningen?
Svenska



















