Carl-Oskar Bohlin@CarlOskar
Landet lagom som aldrig fanns.
Säg mig vad spotpriset på el är så ska jag berätta för dig vad vi har för väder idag och om en politisk sjuka i det här landet.
Det blev inte såhär av en slump även om somliga försöker låtsas som om så vore fallet. Vi har i det här landet en förkärlek för att göra upp med det gamla på ett abrupt sätt i det progressivas namn, även i de fall där kontinuitet har ett egenvärde och där systemen tjänar samhället väl. Vi är tvärt emot vår ofta uttalade självbild inte alls landet lagom, vi är pendelns ändlägen, de stora lappkastens land utan blick för horisont och långsiktiga konsekvenser.
Vi har ibland haft en tendens av att vilja göra upp med den rådande ordningen för uppgörandets egen skull, för att det har varit ett starkt sätt att manifestera sin öppenhet för framtiden. Rådande ordning ska rivas oavsett vad den var. I skolan var kunskap plötsligt överflödigt, i den eviga freden var försvar omodernt, och i ett modernt land kunde Sverige med lätthet bli hem åt alla som kände för det trots att vi var ett nästan oemotsvarat välfärds- och tillitssamhälle. El fanns i väggen och hade inget med fysik att göra, bättre då att ideologisera frågan om hur energin framställdes så att samvetet kunde vara förment rent.
Om någon frågar mig, vad är argumentet för att kalla sig konservativ skulle man med fördel kunna replikera: Det är insikten om människans bristande förmåga att ta ansvar för komplexa händelsekedjor och egen felbarhet när hon tror sig kunna nå politisk utopi genom att slå sönder det som fungerar. Det finns en latent inneboende aptit för att slå sönder det gamla och bygga nya politiska landmärken. Inget ter sig då så omodernt som beprövad erfarenhet och ackumulerad kunskap.
När politiker säger att de har varit naiva så är det en omskrivning för att de inte ens varit i närheten av att se konsekvenserna av sina egna beslut. Många politiker slipper det eftersom systemiska förändringar tar längre tid att maniferstera sig än vad den egna politiska karriären pågår.
Eftersom det ligger i sakens natur att framtiden är oförutsägbar presenterar det också ett argument för varför drakoniska förändringar utan konsekvensanalys ofta leder till dikeskörningar. Lägger man ner försvaret har man inget försvar när världen börjar förändras, mönstrar man ut kunskapskraven ur skolan kommer det drabba elever som inte har förutsättningar att tillgodogöra sig kunskap på andra sätt. Släpper man in mer av Mellanöstern i Sverige, blir Sverige mer som Mellanöstern mer och mindre som Sverige. Tar man bort planerbar elproduktion blir tillgången och priset stokastiskt.
Det var inte slumpen, eller varsamheten om det som fungerade väl som nu gjort att vi kan se väderleksprognosen i spotpriserna på elbörsen. Det var en mycket stark politisk strävan av att slå sönder det som en gång fanns och ersätta det med något annat, för sönderslagandets egen skull. “Vad ska in - sol och vind, vad ska väck? Barsebäck!” Det var en besvärjelse mot det gamla och upplevt omoderna som drev en politisk föreställning om hur bra ett elsystem upphängt på vädrets nycker skulle bli.
Det var en fundamental oförståelse för att en av de saker som byggt upp efterkrigstidens skenande välståndsresa och ökning av levnadsstandard inte i obetydlig omfattning faktiskt byggde på att vi lyckats skapa energiöverflöd oberoende av just vädrets nycker. Fartygens tidtabeller var inte längre beroende av vädret, kvarnarna inte längre av bäckarnas fluktuationer eller vindens dito och den slutliga triumfen: Ett elsystem som på effektivast tänkbara sätt distribuerade den mest centrala ingrediensen i vår industriella utveckling året runt dygnet runt oavsett väderlek. Men det dög inte. Progression skulle ändå råda. Det moderna söktes i antitesen till det rådande. Det rådande var dock stabilitet och förutsägbarhet. Att återigen bli beroende av vädret för den mest centrala byggstenen i vår samhälleliga och industriella tillväxt var istället framtidens melodi.
Processen dit var som ofta vid paradigmskiften först utdragen och otydlig, till dess att det en dag syntes i öppen dager för alla. Det gamla systemet bar det nya systemet på sina axlar fortsätter fortfarande mitigera genomslaget av det nya till denna dag. Men sedan några år har också de nästan oåterkalliga förändringarna av systemet börjat slå igenom och precis som vid alla stora samhällsförändringar så är det medborgarna som bär förändringar, goda som dåliga. Att som villaägare eller industriägare inte ha överblick över en av sina mest centrala kostnadsmassor är inte ett bra recept för utveckling av ett samhälle. För hushållen skapar det oro för den egna ekonomin och för vissa en ny typ av energifattigdom. För näringslivet hämmar det viljan till expansion. I länder där det högsta ekonomiska förädlingsvärdet finns i mycket energiintensiva industrier blir läget snabbt allvarligt.
Det brukar heta att det går snabbt att rasera något och tar lång tid att bygga tillbaka. Det sistnämnda är sant, men faktum är att det har tagit mycket lång tid att omvandla det svenska elsystemet från vad det en gång var till vad det nu är. Många allmänna val har passerat under tiden denna utveckling har pågått, men politiker av olika chatteringar fick hållas med den inriktning som tagit oss till dagens punkt utan att det vållat särskilt mycket ramaskri, ända tills konsekvenserna började bli synliga.
Vid förra valet kom så en vändpunkt. Valet handlade till stor del om energifrågan. För första gången hade Sverige ett svenskt regeringsunderlag utan kärnkraftsmotståndare ingående i det. Ulf Kristersson hade lyckats med det ingen borgerlig statsminister lyckats med på över 40 år och det var i grevens tid. Ja, det är tråkigt att det tar lång tid att räta till, men det tog också lång tid att hamna här och i det svenska samhället var det få som protesterade innan problemen började synas, 20-30 år efter att kursen lades om. Den stora frågan är nu om den återgång till en energipolitik som svarar mot samhällets faktiska behov ska få fortbestå eller om de senaste fyra åren med så många viktiga beslut och förberedelser ska bli en parentes där arbetet avbryts och förstörs. Det är bland annat vad som avgörs den 13:e september i höst.
Och innan någon nu tänker han har inte begripit någonting om den förnybara kraftslagsutvecklingen och tänker sig en föreläsning på ämnet skulle jag vilja undanbe mig och bara tillägga: Ja, jag vet att solkraft är det kraftslag som växer snabbast globalt och har en sjunkande kostnadskurva. Vindkraften ser i allt väsentligt fortfarande ut att sluta som ett offentligt slukhål när allt till slut kommer omkring, låt vara att det finns en affärsmodell för saken på meddellång sikt på en politiskt konstruerad marknad.
Solkraft kommer dock i alla hänseenden sannolikt blir en mycket stor del av den framtida energimixen och den framtida utvecklingen med datacenter i rymden kommer bli intressant att följa. Jag tror till skillnad från experterna på Omni inte alls att det är ett omöjligt projekt så som kostnadsutvecklingen ser ut. Att processa data kan man göra var som helst så länge konnektivitet finns och mycket spännande händer just nu på det området. I rymden är solkraften inte heller oplanerbar och om du dessutom kan driva applikationer som direkt och kontinuerligt går på likström är vinsten såklart ännu större. Med allt detta sagt så är Sverige ett land vars energikonsumtion i huvudsak sker i motfas till solinstrålningen på jorden. Jordaxelns lutning är inget ens de bästa politiska intentioner kan rå på. Eller som Svenska kraftnät lakoniskt uttrycker det i sina rapporter “Vid topplasttimmen är det i regel mörkt”. Vi behöver alltså tillgång till el också den del av året vi inte har sol, eller mycket lite sol. Vi måste också förstå att det som nu sker är att marknaden responderar på det system som vi politiker har skapat och det systemet är ett system som kräver mycket mer nät och får mer och mer stabilitetsproblem utan en uppsjö av stödtjänster.
Institutionella investerare vill bygga batteriparker, sälja stödtjänster och låta sitt kapital investeras i nytt elnät eftersom kapital responderar på incitamentsttrukturer, och detta är de incitamentsstrukturer som vårt nuvarande system har skapat. Det blir en del av den offentliga ekonomin och således en utveckling svåra att reversera när hela Europa driver denna utveckling. Emellertid bör vi försöka undanröja energipolitiskt självskadebeteende i så stor utsträckning som möjligt. Någon måste betala för för nuvarande utveckling och det finns två alternativ: Skattekollektivet eller avgiftskollektivet. I Sverige betalar huvudsakligen avgiftskollektivet, det vill säga alla som har en elräkning.
Det finns inga gratisluncher, el kostar pengar, men idén om att förnybar el är billigare bygger i inte obetydlig omfattning på att kostnaden byter plats på elräkningen. Alla som har en elräkning är dock smärtsamt medveten om att man måste betala hela elräkningen och att det därför egentligen är ganska egalt vilken av posterna som är högst. Tidigare politiker övergav systemperspektivet därför att det passade dem ideologiskt. Systemnyttan av olika kraftslag inte har viktats och värderats av politiker som till varje pris har sökt “ställa om” vår elproduktion i det här landet.
Huruvida årets val blir ett val där energifrågan står i centrum kommer i allt väsentligt präglas av hur elräkningarna ser ut under sommaren. Människors minne är bra men ibland kort. Det är dock viktigt att påminna om att om den förändring av energipolitiken som nu har inletts inte får fortsätta råda och få effekt är risken betydande att de politiker, eller deras politiska arvingar, som tog oss hit kommer vända tillbaka till den tidigare rådande inriktningen för Svensk energipolitik.
Låt mig också bara på slutet säga något ytterligare om det orwellska förhållningssätt som existerar till naturförstöring bland de som varit mest drivande för omställningen av vår energimix. Mygg silas och kameler sväljs när det kommer till vad som anses vara motiverade ingrepp i naturmiljön.
Jag tror att väldigt få, utom dem som bor i det absoluta närområdet, förstår vilka enorma ingrepp moderna vindkraftsparker idag för med sig i naturmiljön. Väginfrastrukturer som får skogsbilvägar vid hyggesavverkningar att framstå som myrstigar. Fundament som till ett modernt stort vindkraftverk kan bestå av 1500 ton betong och runt hundra ton armeringsjärn. För att den som inte till vardags umgås med betong i dessa volymer går det alltså åt 100 betongbilar för att fylla ett fundament. En fullt rimlig avvägning om det hade stått mellan detta alternativ och att inte ha tillgång till elektricitet, men så har ju inte riktigt valet har sett ut.
Vi är där vi är och rådande regler gäller givetvis, men var finns eftertanken bland dem som drev på så hårt för detta? Dessa fundament kommer att finnas där för evigt. Det kommer oaktat vad någon kanske tror inte vara möjligt att riva dessa till en kostnad som någon kan försvara. Få markägare kommer ha råd att återställa marken när den tekniska livslängden på vindkraftverken är över.
Den dagen kommer dock snarare än vi tror, när verken är rivna och tusentals ton av plastkompositer som inte heller går att återvinna är nedgrävda i någon deponi någonstans. Kärnkraften ålades redan från början att bära kostnaderna för slutförvaret. Någon sådan fondering har inte gjorts för saneringen av vindkraften. Återställandet av marken är som huvudregel avtalad till markägaren. Kanske inget någon drömmer om att ärva i ett skogsskifte. Jag är ganska övertygad om att våra barn och barnbarn kommer klia sig i huvudet och fråga oss på ålderns höst vad vi sysslade med.
De oräkneliga och gigantiska betongfundamenten ute i skogen som kommer att vara med oss för evigt (nåja, som längst till nästa istid då de blir grus.) Jag håller det för sannolikt att efterföljande generationer kommer betrakta dem på ungefär samma sätt som vi idag ser på gamla instruktionsfilmer för hur man bäst sänker sina hushållssopor i Stockholms innerskärgård. Det vill säga med häpnad, avsmak och totalt oförstånd.
Att vi dessutom hade mage att påstå att vi gjorde allt detta för miljöns skull kommer leda till att ett och annat barnbarn kommer ställa oss mot väggen och upplysa oss om att miljön, det är det vi har runt omkring oss, inte en politisk abstraktion som kan användas som tillhygge för att driva ogenomtänkt politik.
