Vemodig

Jag är trött. Det är tungt att bära dig också.

”Jag behöver inte fråga om du minns mig”, sade hon mjukt. ”Jag vet att du tänker på mig ibland.”

Nu börjar det bli kyligt. Och mörkt. Det liksom sprider sig in i själen, till sinnet.

Jag undrar hur det är att ha vingar, tänkte han. Som hon hade. Flyga fritt. Sorglöst.

Det börjar bli kyligt, tänkte han och blickade ut i mörkret. Hon ligger där ute, där han lämnade henne, helt naken, eller nästintill.

Tills döden skiljer oss åt.

Jag trodde jag glömt, men så fort jag såg din skugga mindes jag tyngden av din närvaro.

Jag har sett dina vingars skugga. Du cirklar alltså åter här. Sökande efter ännu en själ att förtvivla.

Hon satt på sängkanten, som alltid bortvänd så jag inte såg hennes ansikte. ”Jag ville bara se dig igen. Ditt hjärta är starkt, det får mig att minnas.” Så reste hon sig snabbt och lämnade rummet. Och fåglarna började sjunga.

”Jag ber om ursäkt”, sade hon, ”för att jag inte söker ditt sällskap lika ofta nu. Det är inte för att jag inte vill ha dig. Vi har varit så nära varandra att jag kommit att älska dig, längta efter dig. Men din tid är inte nu, inte än.”

Hur länge varar ekot av en sorg?

Hur många sorger tål en människa?

När jag väl hörde mitt hjärtas slag igen, var det för att ditt slutat slå.

Mitt hjärta slutade aldrig slå. Jag hörde det bara inte längre. För jag lyssnade bara efter dina hjärtslag.

“Only this, and nothing more. This it is, and nothing more. Darkness there, and nothing more. Merely this, and nothing more.”

Med tiden blev smärtan bara ett minne. Inte ”bara”. Med tiden blev smärtan ett minne.

Jag hade glömt att jag var kung någonstans i någon av de världarna. Kung och narr. Älskare och ensam. Ett mörker att regera.

Kistorna som så länge varit förseglade. Jag öppnade dem inatt. Berusades, förtrollades av vad de fortfarande, återigen, visade. Kistlock som dörrar till andra världar. Världar jag inte tänkt återvända till.