Anders B.

aliceteodorescu.se/p/om-inte-ens-… ”Det vi bevittnar är en perfekt storm där olika instanser i drygt 1000 dagar möjliggjort gränsförflyttningarna; Polismyndigheten som beviljat demonstrationerna i Stockholms hjärta trots förekomsten av antisemitiska slagord och möjligheten att förpassa dem till stadens utkanter, SL som lagt om trafiken, sjukhus som tillåtit personalen att bära pins med olika pro-palestinska budskap, mediehus (inklusive public service) som tillåtit journalister och programledare att signera artiklar och göra uttalanden som står i strid med kraven på opartiskhet, skolor som tillåtit trakasserier av judiska elever och som anpassat undervisningen för att inte stöta sig med muslimska elever - och så vidare, in absurdum. Att konsekvenserna, om de ens förekommit, främst handlat om tafatta samtal med de som med uppsåt raserat förtroendet för arbetsgivaren - udda kan tyckas i ett land där värdegrundsdokument produceras med sådan frekvens att värdegrunden som sådan visat sig märkligt förhandlingsbar - indikerar den moraliska rötans omfattning. Ty antingen delar de som borde ha satt ner foten de vedervärdiga uppfattningar som kommer till uttryck i dessa anti-judiska demonstrationer eller så är de helt enkelt för rädda för att ta ställning. Resultatet, i form av ökat och normaliserat judehat, bidrar de till oavsett bevekelsegrund. Kontentan är att det som borde ha mötts av ett omedelbart och oreserverat avståndstagande istället har normaliserats. Institution efter institution har backat undan. Arbetsgivare har nöjt sig med intetförpliktigande samtal. Politiker har vägt varje ord på guldvåg. Myndigheter har duckat. Medier har relativiserat. Alla har väntat på att någon annan ska sätta ned foten i ett land där de flesta hellre har fel tillsammans än rätt ensamma. Det är svårt att tänka sig att de argument som nu framförs med vaga kopplingar till yttrandefriheten, i syfte att relativisera allvaret i de gränsförskjutningar vi bevittnar, skulle ha aktualiserats om det handlat om regelrätta skinnskallar hemmahörande i NMR. Ingen, absolut ingen, hade då anfört att det minsann är skillnad på om nazisterna enbart vältrade sig i rasbiologiska fantasier på fritiden. Ingen hade lotsat patienterna till andra ingångar, anlitat ordningsvakter, för att underlätta de nazistiska läkarnas demonstrationer. Ingen hade hävdat att deras politiska övertygelse saknade betydelse så länge de skötte sitt arbete.”