Karin Rebas

Ungefär 10% av alla barn i Sverige har någon form av NPF, antingen diagnosticerat eller inte. 90% är neurotypiska. Det är inte rimligt att bygga hela skolan/samhället efter de neurodivergenta, men det MÅSTE finnas en plats för dem. De är för många för att vara en parentes.

They should change the name to "Strait of Schrödinger". It's both open and closed at the same time.

For all the is Lena Dunham a good person discourse, I do think a lot of people, herself included, really underestimate how good and particularly empathetic of an actress she is. Which is also a huge reason of why I think Too Much fell so flat

skarpare och mindre politiskt laddat, samtidigt.

Det är ständigt staten, det offentliga, som ska göra mer, engagemanget ska gå via skattsedeln. Om man istället hade propagerat för ett större personligt ansvar, fler mellanmänskliga möten osv - också i utspelen/debatten på riksnivå - tror jag det hade uppfattats som både

En grej jag länge funderat på, apropå det här med svenska kyrkans politiska utspel -expressen.se/ledare/karin-p…

This best scene of all time I actually can’t like this is a lethal pen

Jag vill naturligtvis inte att barn ska hamna i fängelse. Men ordet fängelse är just det, ett ord. Om ett fängelse för barn är bättre än ett hem som organiseras inom ramen för den sociala vården så föredrar jag att barn som är gängkriminella placeras i ett barnfängelse.

Between launching Mark Carney and sinking Orban this administration has done more for global liberalism than George Soros.

Vid rekrytering till äldreomsorgen framöver gäller det inte att upptäcka män som tänder på handikappade damer – snarare män med ett ressentiment och hämndbegär. Skriver om övergreppen mot äldre idag. Det räcker inte att bara säga att de är oacceptabla. svd.se/a/7p7deB/kasta…

@jennymaria @MisterMag1ster på olika sätt, och att alla kanske inte är mer konstruktiva än att vara hemma.

@jennymaria @MisterMag1ster I mina barns skolor finns det hyfsat nyanlända elever och barn till invandrare med väldigt hög frånvaro. Men det beskrivs snarare av de övriga barnen som ”x är stökig och skolkar och hänger på ställe y”. Jag inbillar mig att svårigheterna som leder till stor frånvaro kan pysa ut

Hör upp skoltwitter. Någon berättade nyss att det inte finns några invandrarbarn som är hemmasittare, det är enbart etniskt svenska barn. What say you?

@EdwardafSillen Sämst på det området var väl Studio 60, där komedin helt dränktes av allvaret. Mike Birbiglias Don’t think twice lyckas rätt bra tycker jag! Och förstås the Big sick. Och så minns jag Punchline i något slags skimmer, men tvivlar på att den håller.

Jag kämpar på med HACKS. Mitten av säsong 4 nu. Det är svårt att skriva komedi OM komedi. Önskar att hennes Late Night-monologer vore roliga på riktigt.

Trump: "You know who else didn't help us? South Korea didn't help us. We've got 45,000 soldiers in South Korea to protect them from Kim Jong Un, who I get along with very well. He said very nice things about me. He used to call Joe Biden a mentally retarded person."

Jag har svårt för sättet vi vuxna ofta försöker motivera ungdomar. Vi säger saker som låter bra: satsa allt, tro på dig själv, du kan bli vad du vill, var bäst. Vi gör det för att vi själva inte vet hur man blir motiverad eller av rädsla för att sanningen kan göra ont. Och även i den vita lögnen så blir det fel, för hos de unga låter det istället som krav. Som ännu en påminnelse om att de borde vara mer drivna, mer fokuserade, mer framgångsrika än de känner sig. I min roll som fritidsledare försöker jag tänka tvärtom. Jag tror inte att unga i första hand behöver höra att de ska bli bäst. Jag tror de behöver höra: Sluta jaga förstaplatsen. Bygg något eget som är du. För nästan allt runt dem idag bygger på jämförelse. Följare. status. prestation. vem som är längst fram. vem som verkar ha koll. vem som lyckas tidigt. Jag ser hur detta tär på dagens ungdom. En del stressar sönder sig. En del ger upp innan de ens försökt. En del börjar spela roller i stället för att bygga något som faktiskt känns sant. Där tycker jag att vi vuxna ofta missar poängen. Vi pratar för mycket om resultat och för lite om riktning. För mycket om framgång och för lite om hållbarhet. Jag ser hellre en ungdomsgeneration som vågar bygga långsamt än en som lärt sig se bra ut utifrån men är tom inuti. Motivation är inte att få någon att springa fortare för stunden. Det är att hjälpa någon hitta en anledning att fortsätta också när det går trögt, när självkänslan svajar och när applåderna uteblir. Det är därför jag försöker flytta samtalet. Det ska inte handla om hur man blir bäst utan, vad är ditt? Vad vill du stå för? Vad kan du göra som faktiskt håller för dig? För alla unga kommer inte vinna. Alla kommer inte sticka ut. Alla kommer inte vara först. Men alla borde få en chans att känna: det finns något i mig som går att bygga vidare på.

@KGemfeldt @patrik_hellman Barnen och tonåringarna jag har omkring mig tänker väldigt mycket på hur olika saker uppfattas. Om jag gillar x, är jag barnslig då? Om jag föreslår saker, tycker alla att jag bara vill bestämma? Det handlar ju om en balans - vissa barn behöver tydligare ramar än andra.

@KGemfeldt @patrik_hellman Sen tror jag absolut att barn och unga behöver få hitta på saker själva, ta ansvar osv men det är en sak att göra det i en trygg miljö där man vet att förslagen möts med välvilja - och en annan att göra det inför jämnåriga t ex inom ramen för en fritidsverksamhet.

Många ungdomar på fritidsgården kommer från en skolvärld där de redan lärt sig att de inte lyckas. Då är vår devis "kom och planera aktiviteter" inte alltid en öppning, utan ännu ett krav. När de blir passiva blir vi ledare lätt frustrerade och tänker att de inte vill. Men i ungdomsåren är passiviteten ett skydd. Därför måste vi förstå att vårat initiativ inte tar bort deras agens. Ibland ska vi vara drivande: bära situationen, sänka risken och låta unga växa in i ansvar tillsammans med andra. Delaktighet börjar inte alltid med initiativ. Ofta börjar den med trygghet.