السويدي Egyptson

För att förstå islamismens framväxt måste vi kunna analysera hur religiösa traditioner tolkas, mobiliseras och politiseras i olika historiska sammanhang. Det kräver inte mindre analys av religionens roll – utan mer. x.com/Bulletin_Nu/st…

Islamism är en politisk ideologi Islamism är något annat än en religion. Islamismen är en modern politisk ideologi som växte fram under 1900-talet. Den bygger på föreställningen att det finns en enhetlig och normativ ”sann islam” som inte bara reglerar individens religiösa liv utan även ska utgöra grunden för statens lagstiftning och samhällsordning. Därmed reduceras den historiska mångfalden av teologiska tolkningar till ett politiskt projekt. Islamismens mål är därför inte i första hand personlig fromhet utan politisk makt. Religionen blir ett politiskt program för hur samhället ska styras. Historiskt har islamistiska ideologer ofta hänvisat till äldre föreställningar om religiöst ledarskap, som kalifatet, för att legitimera politiska projekt. Men islamismen är i grunden en modern ideologi som försöker omvandla religion till ett politiskt system.

Under rubriken ”islam” finns en enorm mängd människor och företeelser, och för att förstå islam gäller det att inte blanda ihop dessa. En viktig distinktion är den mellan islam och islamism, skriver Sameh Egyptson. bulletin.nu/egyptson-sluta…

Tolkningsstrider i den religiösa traditionen Koranen innehåller både tydliga och svårtolkade verser. Detta har historiskt gett upphov till omfattande diskussioner om hur texten ska förstås. Under profetens liv kunde nya verser ersätta tidigare verser. Efter hans död utvecklades olika tolkningsprinciper där vissa bud betraktades som tidsbundna eller kontextuella. Konsekvensen blev att olika teologiska traditioner utvecklade olika sätt att tolka texten. Vissa betonade allegorisk och symbolisk tolkning, medan andra insisterade på en mer bokstavlig läsning. I stora delar av den muslimska världen utvecklades samtidigt starka mystiska traditioner, ofta förknippade med sufismen. Där låg religionens centrum inte i politisk makt utan i andlig erfarenhet. Utöver de teologiska traditionerna har islam i många samhällen också utvecklats som folkreligion. Lokala traditioner, äldre trosföreställningar och sociala strukturer har blandats med religiös identitet. Islam är därför inte ett enhetligt system. Den rymmer många tolkningar och religiösa erfarenheter.

Islam är en religion Islam är en världsreligion med över en miljard anhängare. För de flesta troende handlar religionen om bön, fasta, pilgrimsfärd och en personlig relation till Gud. Genom århundradena har olika rättsskolor, teologiska traditioner och mystiska rörelser utvecklat olika tolkningar av religionens innebörd. Det har aldrig funnits någon fullständig enighet om hur islam ska förstås – varken teologiskt eller politiskt. Redan under islams tidiga historia uppstod konflikter om religionens politiska betydelse. Striden om vem som skulle efterträda profeten Muhammed bidrog till splittringen mellan sunniter och shiiter. Även frågor om skatt och politisk auktoritet ledde till väpnade konflikter under de så kallade riddakrigen efter Muhammeds död. Dessa konflikter visar att relationen mellan religion och politisk makt har varit omstridd från början. Teologer, jurister och religiösa ledare har därför genom historien tolkat religionens samhälleliga roll på olika sätt. Vissa betonade religiös lag och juridik, andra betonade personlig fromhet och andlig erfarenhet.

En stor del av den svenska debatten om islam bygger på en grundläggande begreppsförvirring. Islam och islamism behandlas ofta som om de vore samma sak. Resultatet blir att kritik mot en politisk ideologi uppfattas som kritik mot en religion – samtidigt som politiska projekt kan presenteras som religiös identitet som ska normaliseras i ett multikulturellt samhälle under hänvisning till religionsfrihet. För att förstå dagens debatt måste denna förväxling brytas. Förväxlingen sker från två håll. Vissa debattörer beskriver islam i sig som ett politiskt system. Andra undviker att analysera islamistiska ideologier av rädsla för att stigmatisera religiösa minoriteter. Båda positionerna leder till samma resultat: begreppsförvirring. Men islam och islamism är inte samma sak. De är två olika fenomen.

Läser @samehegyptson artikel om att islam inte självklart är islamism. Låter logiskt kristna är inte självklart kristdemokrater. Men det hade underlättat om imamer tagit avstånd från MB och värre islamister. bulletin.nu/egyptson-sluta…

Därför fortsätter S och V att försvara Islamic Relief När riksdagen den 6 mars diskuterade organisationen Islamic Relief valde företrädare för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att kritisera regeringens beslut och i stället försvara organisationen. Detta skedde trots att kopplingar mellan Islamic Relief och miljöer inom Muslimska brödraskapet länge har dokumenterats i forskning och myndighetsunderlag. Frågan är därför inte bara vad organisationen gör – utan varför delar av svensk politik fortsätter att bortse från den kunskap som finns. När organisationer med kopplingar till islamistiska nätverk återkommande försvaras i svensk politik uppstår en fråga som går bortom enskilda organisationer: hur kunde dessa nätverk över huvud taget få politiskt inflytande i Sverige? En del av svaret ligger i islamistiska rörelsers strategier. Men en annan, ofta förbisedd, del av förklaringen ligger i den politiska struktur som växte fram i Sverige under 1990- och 2000-talen. Under denna period började staten och de politiska partierna söka organiserade samtalspartners för att representera ”muslimer” i dialog om integration, religion och samhällsfrågor. Problemet var att islam inte är en organisation utan en religion med stor intern mångfald. Trots detta utvecklades en modell där vissa organisationer kom att betraktas som representanter för en mycket heterogen grupp. Läs vidare i Fokus idag eller i kommentarsfältet:

Detta skapade en politisk efterfrågan på organisationer som kunde tala i muslimers namn. Ett tydligt exempel var samarbetet mellan Socialdemokraterna och Sveriges muslimska råd i slutet av 1990-talet. Avtalet syftade till att mobilisera muslimska väljare och skapa politisk dialog. Men det innebar också att reaktionära politiska organisationer klädde ut sig till religiösa samfund och gavs en politisk roll som representanter för en bred religiös identitet. Detta öppnade i praktiken dörren för nätverk som var organisatoriskt starka och politiskt mobiliserade. I efterhand har flera socialdemokratiska företrädare beskrivit denna politik som naiv. Men den politiska strukturen som skapades då fortsatte att påverka relationen mellan partier och religiösa organisationer. Det är i detta sammanhang dagens debatt om Islamic Relief måste förstås. När organisationen kritiseras hänvisar dess försvarare ofta till dess humanitära arbete och till att organisationen inte själv är våldsbejakande. Men denna argumentation bortser från en central dimension: ideologiska nätverk och långsiktiga strategier. I min avhandling Global politisk islam (Lunds universitet 2023) analyseras hur organisationer i miljöer kopplade till Muslimska brödraskapet ofta använder en dubbel kommunikationsstrategi. Utåt betonas civilsamhällesengagemang, dialog och humanitärt arbete. Internt kan andra budskap cirkulera, där religiös mobilisering och långsiktiga politiska mål ges större tyngd. Det innebär inte att varje organisation automatiskt är extremistisk. Men det innebär att analysen måste ta hänsyn till nätverk, idéer och strategier – inte bara till om en organisation själv använder våld. Trots att denna problematik har diskuterats i forskning, myndighetsrapporter och offentlig debatt valde företrädare för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i riksdagsdebatten den 6 mars att försvara organisationen. Detta väcker en mer grundläggande fråga. När etablerad forskning och dokumenterade nätverkskopplingar finns tillgängliga men ändå bortses från i den politiska debatten kan problemet inte längre förklaras enbart med brist på information. Det handlar i stället om en politisk modell som skapade nära relationer mellan partier och organisationsnätverk – och där dessa relationer fortfarande påverkar hur frågor analyseras. Demokratier utmanas inte bara av ideologiska rörelser som vill förändra samhället. De utmanas också när politiska institutioner har svårt att dra slutsatser av den kunskap som redan finns. Just därför kräver en seriös analys mer än att fråga om en organisation använder våld. Den kräver att man också vågar analysera de politiska strukturer som gjorde dess inflytande möjligt. Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer

I svensk offentlighet har frågan om islamism länge fastnat i en binär logik: är aktören våldsbejakande eller inte? Om svaret är nej avfärdas problemet ofta som överdrivet. Men detta är en farlig förenkling. x.com/FokusRedaktion…

Till den irakiska feminsten, Yanar Mohammed – som jag aldrig mötte och mördades igår i Bagdad Vi har aldrig träffats. Ändå känner jag en djup samhörighet med dig. Du påminner mig om mig själv – den där oförmågan att böja sig. Den där vägran att tiga när tystnad krävs. Den där envisheten att säga nej, även när priset är högt. Skillnaden mellan oss är brutal och orättvis. Jag lyckades fly. Jag fick en andra chans. Jag kunde bygga ett nytt liv i frihet. Du fick inte den möjligheten. Rinal, ditt liv betydde något. Det betyder fortfarande något. För kvinnor i Mellanöstern. För dem som kämpar i det tysta. För dem som ännu inte vågar tala. Din röst tystades – men din hållning lever kvar. Den påminner oss om att motstånd alltid har ett pris. Och att tystnad också har det. Till er som kallar er feminister men väljer att normalisera och försvara reaktionära krafter i muslimska miljöer: Ni gör kampen svårare för era systrar. När ni relativiserar förtryck i toleransens namn, blir ni – oavsiktligt eller inte – en del av det tryck som dessa kvinnor försöker stå emot. Solidaritet får aldrig betyda att man blundar. Rättvisa får aldrig vara selektiv. Vila i frid, Rinal. Din själ och ditt mod lever vidare – som en påminnelse till oss alla att inte böja oss.

Till den irakiska feminsten, Yanar Mohammed – som jag aldrig mötte och mördades igår i Bagdad Vi har aldrig träffats. Ändå känner jag en djup samhörighet med dig. Du påminner mig om mig själv – den där oförmågan att böja sig. Den där vägran att tiga när tystnad krävs. Den där envisheten att säga nej, även när priset är högt. Skillnaden mellan oss är brutal och orättvis. Jag lyckades fly. Jag fick en andra chans. Jag kunde bygga ett nytt liv i frihet. Du fick inte den möjligheten. Rinal, ditt liv betydde något. Det betyder fortfarande något. För kvinnor i Mellanöstern. För dem som kämpar i det tysta. För dem som ännu inte vågar tala. Din röst tystades – men din hållning lever kvar. Den påminner oss om att motstånd alltid har ett pris. Och att tystnad också har det. Till er som kallar er feminister men väljer att normalisera och försvara reaktionära krafter i muslimska miljöer: Ni gör kampen svårare för era systrar. När ni relativiserar förtryck i toleransens namn, blir ni – oavsiktligt eller inte – en del av det tryck som dessa kvinnor försöker stå emot. Solidaritet får aldrig betyda att man blundar. Rättvisa får aldrig vara selektiv. Vila i frid, Rinal. Din själ och ditt mod lever vidare – som en påminnelse till oss alla att inte böja oss.

När Liberalerna har tappat riktning uppstår ett vakuum i svensk borgerlighet. Men frihetens idé behöver inte ett nytt parti – den behöver en ny förankring. Kristdemokratin kan bli hemmet för en liberal-konservativ mitt. x.com/100procentSE/s…

@samehegyptson Har du eller KD förslag på HUR det skall gå till ? HUR skall ni ex mota bort sharia ? E Bush har ex förespråkat förbud för burka o niqab. Det är ju självklart, men ändå ett marginellt fenomen. Hijab ären politisk, social o exkluderande markering, ett tydligt uttryck för sharia.

STOPPA ISLAMISMEN Parallella rättssystem, extremism och religiös särlagstiftning hör inte hemma i Sverige KD:s SEX ÅTGÄRDER - Säpo ska kunna granska samfund - Förbjud religiösa parallellrättegångar - Stoppa extremistfinansiering - Stoppa återkommande böneutrop - EU-spärrlista mot hatpredikanter - Förbjud niqab och burka i offentlig miljö SAMEH EGYPTSON Riksdagskandidat

fokus.se/sticket/ett-me… Marco Nilsson, professor i globala studier med inriktning internationella relationer vid Jönköpings universitet, presenterade i måndags sin rapport Utvecklingen av Muslimska brödraskapet i Sverige – Interna konflikter och anpassning. Nilsson har intervjuat åtta avhoppare om organisationen, och många av dessa intervjupersoner betonade att Brödraskapet inte hade som mål att islamisera svenskarna eller att omvandla Sverige till en islamisk stat. I min analys av Nilssons rapport fastslår jag att den metodologiskt inte har något av värde i relation till sina slutsatser. Den begår samhällsvetenskapens dödssynd: att försöka diagnostisera hälsan, avsikterna och framtiden hos en hemlighetsfull, transnationell totalitär rörelse baserat på subjektiva, overifierade känslor från åtta självvalda ”avhoppare”. Metodiken är inte bara svag; den är en ”före-analytisk kognitiv handling” skräddarsydd för att bekräfta en benign vision, snarare än att testa en farlig verklighet. Här är min genomgång av varför metodiken underminerar varje slutsats: Jag identifierar först det jag kallar för ”N=8-katastrofen”. I ett land med 10 miljoner invånare är ett urval på åtta personer statistiskt irrelevant, icke data. Nilsson tittar genom ett ”sugrör” på åtta misslyckanden och antar att resten av maskineriet hos Ikhwan, det Muslimska brödraskapet, inte existerar. Han saknar medlemslistor och finansiella revisioner; han har helt enkelt hittat åtta personer som bekräftar hans bias. Slutsatsen att organisationen är ”döende” är därmed ogrundad. Genom att enbart intervjua ”avhoppare” analyserar Nilsson ormens ömsade skinn, inte ormen själv. De dedikerade aktiva ideologerna, de som ser Sverige som fiendeland och driver usra-cellerna med järndisciplin och i hög grad i lönndom, har inte talat inte med honom. Detta är inverterad överlevnadsbias. Nilsson blundar helt för de drivande aktivister som utgör kärnan i den kvarvarande organisationen. Nilsson accepterar okritiskt när intervjupersoner liknar sina radikala celler vid ”bibelgrupper” eller ”scouter”. Detta ignorerar strategisk mimikry. Nilsson stannar på Judea Pearls första kausalitetsnivå (observation) – ”De säger att de är scouter” – och misslyckas totalt med att ställa den kontrafaktiska frågan (nivå tre): ”Om de ville infiltrera Sverige, skulle de erkänna det?” Genom att behandla kamouflaget som organismen validerar han sitt självbedrägeri. Nilsson drar slutsatsen att Muslimska brödraskapet värdesätter den sekulära staten. Här blandar han strategisk nytta med delade värderingar. Organisationen värdesätter det sekulära alternativet enbart för att det ger dem skydd (Survivalist OPSEC) och rättigheter som en statskyrka inte skulle ge (enlighet avhopparna). De är free riders som utnyttjar systemet. Detta bekräftar inte deras grundläggande demokratiska värderingar. Det råder en farlig asymmetri i rapporten. Nilsson väger en anonym avhoppares åsikt tyngre än franska inrikesministeriets säkerhetsbedömningar (2025) om ikhwan i landet, som han avfärdar som “propaganda”. Detta är en surrogat beslutsprocess eftersom han låter de anklagade agera jury. Nilssons metodik är en cirkulär mekanism för självbedrägeri: Välj ut dem som har lämnat brödraskapet, fråga om gruppen har misslyckas (de svarar ja), och publicera en rapport om att det stora säkerhetshotet är dött. Detta är inte forskning. Det är samtyckets ingenjörskonst: ett pseudovetenskapligt alibi för att den svenska staten ska förbli passiv inför ett potentiellt hot mot den demokrati som bygger på öppenhet, och som hans intervjupersoner och deras organisation ser som en ideologisk fiende.

"Detta är inte forskning. Det är samtyckets ingenjörskonst: ett pseudovetenskapligt alibi för att den svenska staten ska förbli passiv inför ett potentiellt hot mot den demokrati som bygger på öppenhet, och som hans intervjupersoner och deras organisation ser som en ideologisk fiende." Så kommenterar nu Khaled Salih, doktor i statsvetenskap och universitetsrektor i Irak, Marco Nilssons rapport (Jönköping University) ”Utvecklingen av Muslimska brödraskapet i Sverige – Interna konflikter och anpassning”. Läs vidare i Fokus eller kommentarsfältet:

I dag publicerar Kristdemokraternas partiledning en viktig artikel om behovet av att försvara demokratin mot islamistiska nätverk och att tydligt markera var gränsen går för organisationer som underminerar vår rättsstat. Detta är nu en tydlig del av KD:s politiska linje: att möta Muslimska brödraskapets strukturer med konsekventa åtgärder – nationellt och på EU-nivå. Frågan är inte symbolisk. Den är strukturell. Det handlar ytterst om hur ett öppet samhälle skyddar sig mot ideologier som använder demokratins friheter för att försvaga densamma. I min tidigare analys i Bulletin argumenterade jag för att Sverige måste kombinera säkerhetspolitiska verktyg med en långsiktig och principfast hållning gentemot rörelser som utnyttjar våra institutioner. Operativa beslut är nödvändiga – men de måste vila på en tydlig idépolitisk grund. Nu är det avgörande att Sverige agerar samlat, tydligt och konsekvent.