Kvittningssystemet i riksdagen kan tyckas vara en teknisk och byråkratisk bisak. Men de senaste hätska turerna kring hur omröstningarna i kammaren ska ske säger mycket om respekten för institutioner, välviljan mellan partierna och uppdraget som riksdagsledamot.
Låt oss börja med inställningen till hur man praktiskt för politik. Sverige har en tradition med starka partival, självständiga myndigheter samt ett ambitiöst utredningsförfarande. Det gör oss till ett land där beslut växer fram över tid och där många är inblandade. Det har för- och nackdelar: Ordningen är robust, men det är svårt att genomföra snabba och genomgripande förändringar.
Detta har Sverigedemokraterna kritiserat länge, inte minst för att de har sett sig som utmanare till det så kallade etablissemanget och för att de är otåliga när det gäller att se resultat av sina beslut. Partiledaren Jimmie Åkesson uttrycker ofta missnöje med att det som borde vara självklart att ändra nu tar åratal att komma till rätta med.
De andra Tidö-partierna accepterar systemet i större utsträckning även om Ulf Kristersson lyfte fram på tisdagen, när de presenterade sitt bokslut över vad de levererat under mandatperioden, att regeringen borde ha fått upp beslutstempot ännu mer i början.
Tid är nämligen av största betydelse när omvärlden skälver gång på gång. Liksom beslutsförmåga.
När det någon timme före voteringen i kammaren stod klart för gruppledningen i SD att två riksdagsledamöter som lämnat partiet och numera är så kallade vildar inte tänkte rösta för en proposition om medborgarskap så bestämde den att två av deras egna ledamöter skulle rösta, trots att de var utkvittade. Deras argument var att svenska folket röstade fram en majoritet, bestående av M, SD, KD och L, i förra valet och att den ska gälla även om några personer inte längre är medlem i det parti som de blev invalda för.
Man kan hävda att alla folkvalda ska få rösta efter eget huvud, byta parti och så vidare, men mot det står att Sverige i praktiken har starka partival, även om det finns ett svagt inslag av personval.
När det nu finns hela nio så kallade vildar i riksdagen – de har lämnat eller uteslutits ur S, SD, M och V – kan de påverka utgången av voteringar eftersom de inte ingår i kvittningssystemet.
Kvittningssystemet är en frivillig överenskommelse mellan partier och den har växt fram successivt sedan början av 1900-talet. Länge var inte det forna kommunistpartiet, numera Vänsterpartiet, betrott av de övriga att vara med och det dröjde många år innan SD släpptes in. Samma öde hade MP och KD när de tog plats i riksdagen.
Kvittningssystemet är alltså inte skrivit i sten, utan har förändrats över tid. Men det bygger på tillit och välvilja för att fungera i det långa loppet. Regeringen har mycket att förlora om dess förslag till riksdagen inte backas upp av en majoritet. I synnerhet nu i slutet av mandatperioden och det ska fattas en lång rad beslut före valet.
Men det ligger även i oppositionspartiernas intresse att man nu kommer överens om en ordning som gör att riksdagsledamöter kan vara frånvarande under voteringar, utan att det påverkar beslut om ny lagstiftning eller statsbudgeten, eftersom de i framtiden kan sitta i regeringsställning.
Det var inte en bra lösning när Magdalena Andersson var tvungen att gå med på att Sverige skulle fördjupa samarbetet med det kurdiska självstyret i norra Syrien för att vilden Amineh Kakabaveh (tidigare V) skulle acceptera henne som statsminister hösten 2021.
Så länge svenska folket röstar på parti, snarare än person, borde ett kvittningssystem upprätthålla valresultatet. Det borde alla vara överens om.
Men i detta upptrissade läge inför valet, och politiken är mer polariserad än på länge, pekar S, C, MP och V ut SD som bråkstake. I just detta fall är det en överdriven reaktion.
S var till exempel medskyldigt till att rasera den tidigare praxisen att inte bryta ut enskilda poster ur statsbudgeten när de tillsammans med V, MP och SD 2013 röstade ner en specifik del av Alliansens budget: höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt.
Detta har sedan gjort det svårare att få igenom budgetpropositioner, bland annat för Magdalena Andersson. Så de bet sig själva i svansen.
Slutligen kan konflikten nu påminna alla riksdagsledamöter om att de inte borde se sig själva som röstboskap, utan att deras knapptryck i kammaren spelar en avgörande roll. De har även allt att vinna på mer sportsmannaanda för då kan de få frihet att göra annat är att närvara i kammaren.
Situationen borde också påminna väljarna om att det finns små marginaler i svensk politik. Varje procentenhet i valresultatet motsvarar ungefär 60 000 röster. Utnyttja därför rätten att lägga ditt partis valsedel i urnan den 13 september.
kristianstadsbladet.se/ledare/kvittni…
Svenska
