Max Åhman

Ebba Busch sitter i Agenda och skarvar hej vilt om vindkraftens potential. Havsbaserad har runt 40-50 procents kapacitetsfaktor inte 18-20 som hon påstår. Varför skarva hon. Sannolikt för att de är desperata när deras flaggskepp ny kärnkraft kapsejsat. svtplay.se/video/ewqDrpD/…

Miljöpartiet är inte bara emot naturlagar, de är tydligen också emot europeisk lagstiftning. Det @BuschEbba beskriver är vad som på engelska kallas de-rating capacity factor och följer av Elmarknadsförordningens artikel 23(6). På svenska har termen översatts till termen till kapacitetsfaktor, se t.ex. Ei R2021:05. Hur är det möjligt att @DanielHellden har så ofattbart dålig koll?

Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. Idag ska vi prata om något som låter som en paradox i Mellanöstern. I landet Iran, vars ledning varje vecka fördömer Israel, lever fortfarande en liten judisk församling. Inte stor, kanske 8 000 till 10 000 ”pers”, men den finns där. Med synagogor, skolor och till och med en egen representant i Majlis, parlamentet. Hur hamnade de där? Låt mig spola bandet tillbaka 2 500 år. När den persiske kungen Kyros den store erövrade Babylon år 539 f.Kr. satt judarna där i exil efter att ha förts bort från Jerusalem av Nebukadnessar som krigsbyte. Kyros gjorde något som var ganska ovanligt för en antik erövrare: han lät dem återvända hem och bygga upp sitt tempel igen. Men alla gjorde inte det. Många stannade i Persien. Och där börjar den judiska historien i Iran, en av världens äldsta kontinuerliga diasporor. Genom seklerna levde judar i städer som Isfahan, Shiraz och senare Teheran. Ibland under tolerans, ibland under restriktioner, men de försvann aldrig helt. Om jag snabbspolar fram till 1900-talet så levde ungefär 100 000 judar i Iran under shahen Mohammad Reza Pahlavi. Många var läkare, köpmän och företagare. Sedan kom islamiska revolutionen 1979. Den nya islamiska republiken under Khomeini byggde sin ideologi på starkt hat mot Israel. De flesta judar packade då sina väskor och flyttade. Men inte alla. En liten grupp stannade kvar. Och här uppstår en paradox som gränsar till ett politiskt gisslanförhållande: Judar erkänns i konstitutionen som en religiös minoritet. Det innebär att de formellt tilldelas en plats i parlamentet, en av 290 ledamöter, och ges rätt att utöva sin religion. Men samma erkännande fungerar också som ett sätt för staten att visa upp tolerans utåt, samtidigt som den lilla judiska gemenskapen i praktiken lever under ett system där deras ställning och rörelsefrihet i hög grad är beroende av regimens välvilja. Så medan geopolitiken i regionen ofta beskrivs i svart och vitt finns i verkligheten lager av historia som är mycket äldre än dagens konflikter. Den judiska församlingen i Iran är ett sådant lager. En rest från det persiska imperiets dagar, som överlevt kalifer, shaher och revolutioner. Och ibland, kids, är det just sådana historiska kontinuiteter som påminner oss om att Mellanöstern inte bara är konflikternas geografi.