Som fritidsledare möter jag nya kullar ungdomar varje år. Och det som sakta eroderas för varje ny generation är inte bara koncentrationen eller sömnen. Det är nyfikenheten. Längtan. Förmågan att ha tråkigt utan att direkt fly. Förmågan att gå in i ett rum och undra vad som kan hända där. Förmågan att börja prata, prova, fråga, skapa, störa, skämta, misslyckas och försöka igen. Det är som att allt fler kommer in med en värld redan i handen. En värld som alltid är snabbare, mer färgstark, mer bekräftande och mer skoningslös än verkligheten. Då blir det svårare att väcka något långsamt. En aktivitet. Ett samtal. Ett intresse. En relation. En idé. Allt sådant kräver lite friktion. Lite väntan. Lite pinsamhet. Lite mod. Lite tomrum. Men smartphonen fyller tomrummet innan något hinner födas där. Det är därför jag inte ser detta som en vanlig skärmfråga. Jag ser det som en fråga om barns tillgång till sin egen utveckling. När nyfikenheten försvagas, när längtan kapas i små doser av ständig stimulans, då förlorar vi något mycket större än minuter framför en skärm. Vi förlorar den inre rörelse som får unga människor att söka sig ut i världen. Att bli vuxna. Att bli sig själv.
