MrStraightpull

••• Förra veckans votering om Chat Control 1 var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott. Det var organisatoriskt fulspel som satte den normala beslutsprocessen ur spel. ••• EU lider rent allmänt av ett demokratiskt underskott som brukar definieras ungefär så här: EU har flyttat politisk makt från institutioner med tydliga nationella ansvarskedjor till en överstatlig nivå där ansvarsutkrävande, opposition och möjligheten att byta politisk kurs är svårare och otydligare. Ledande företrädare utses indirekt istället för genom demokratiska val. Maktutövningen flyttas längre bort från medborgarna och döljs bakom snåriga regler och byråkrati. Till det kan man lägga den arrogans, de härskartekniker och den uppblåsta självbild som EU:s makthavare lagt sig till med. Det som nyligen skedde i Europaparlamentet illustrerar detta på ett närmast skolboksmässigt sätt. Torsdagens omröstning om massövervakning – Chat Control 1 – i Europaparlamentet var ett demokratiskt lågvattenmärke. Chat Control 1 hade redan fallit, två gånger. Första gången eftersom ministerrådet inte accepterade parlamentets tillägg om de villkor som fastställs i EU:s människorättsstadga (rätten till privatliv) – och EU-domstolens praxis: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra hela tiden. Andra gången röstade parlamentet nej till den ändrade text som låg på bordet efter att nya ändringar antagits i plenum, bland annat om skydd för totalsträckskryptering. (Den borgerliga EPP-gruppen röstade därför nej till den förlängning de själva ville ha.) Därmed löpte den tillfälliga lagen (ett undantag från EU:s ePrivacy-direktiv, vilket möjliggör granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden) ut i april. Och förslaget om en förlängning hade fallit. Enligt alla normala rutiner hade det varit slut där. Men medlemsstaterna i ministerrådet, den borgerliga EPP-gruppen i Europaparlamentet och parlamentets talman (också EPP) lät sig inte stoppas. För att återuppliva frågan antog ministerrådet en ny, i huvudsak identisk, ståndpunkt, vilket formellt inledde ett nytt skede i lagstiftningsprocessen. Detta är ett mycket ovanligt förfarande som avviker från den normala lagstiftningsprocessen i EU. Även i ett förnyat förfarande skall – som alltid annars – förslaget beredas i ett ansvarigt utskott (i detta fall LIBE) i Europaparlamentet och sedan fastställas i plenum. Någon utskottsbehandling skedde dock inte denna gång, med hänvisning till regel 170 i parlamentets arbetsordning och vad den har att säga om brådskande förfarande (urgent procedure). Att arbetsordningen medger undantag innebär inte att varje användning av sådana är okontroversiell. Frågan är om villkoren för undantaget verkligen var uppfyllda. Regel 170 får bara användas när ett lagförslag blivit brådskande på grund av oförutsedda händelser (»unforeseen developments«). Några sådana oförutsedda händelser verkar inte ha inträffat. Det enda som väsentligen förändrats var att ministerrådet vägrade acceptera parlamentets tidigare förhandlingsposition – och nu försökte få parlamentet att pröva frågan på nytt. Samt att parlamentet en gång röstat ner sin egen text efter att den ändrats. Vilket i båda fallen är sådant som närmast är vardag i EU:s beslutsmaskineri. Ett brådskande förfarande handlar om ett slags undantagsregler när saker händer snabbt och beslut inte kan vänta. Att ministerrådet och EPP inte fått som de vill kan i sammanhanget knappast betraktas som tillräckligt skäl för denna extraordinära procedur. Och egentligen skall man ha utskottsbehandling även då. Vilket det inte fanns tid för om det nya förslaget skulle kunna drivas igenom innan sommaruppehållet. Att behandla Chat Control 1 i ny skepnad utan utskottsbehandling bygger i sin tur på ett särskilt undantag (170.6) från ovan nämnda regel om brådskande förfarande (170). Alltså att det är ett extra brådskande brådskande förfarande. Ett undantag från undantaget. Regeln är uppenbart avsedd för extraordinära situationer. Inte för att medlemsstaterna och EPP vill få snoka runt i medborgarnas e-post och elektroniska meddelanden. Genom att använda detta förfarande kom parlamentet att rösta enligt regler där ett avslag eller ändringar kräver en absolut majoritet av parlamentets samtliga ledamöter (361 av 720). Däremot räcker det med en vanlig enkel majoritet bland de närvarande för att bifalla förslaget. Således fick det faktum att 117 ledamöter var frånvarande i praktiken samma effekt som om de hade röstat för förslaget. Med detta antogs det nygamla förslaget om Chat Control 1, trots att en majoritet av de närvarande ledamöterna i Europaparlamentet röstat emot. (314-276) (Dock med ett tillägg som ändå drevs igenom, som skyddar totalsträckskrypterad kommunikation. Vilket var en av orsakerna till att EPP röstade ner förslaget i plenum förra gången. Men den här gången svalde de alltså förtreten. Tillägget kan leda till att det ändå måste till nya förhandlingar mellan EU:s institutioner och möjligen ytterligare en votering i ministerrådet och Europaparlamentet innan en »förlängning« av Chat Control 1 kan bli lag. Eller så jämkar sig rådet. Vi får se.) Det som skedde i veckan var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott. Det var organisatoriskt mygel som satte parlamentets tidigare beslut ur spel. Det var en uppvisning i arrogant maktpolitik. Det var ett exempel på att EU:s maktspelare så gott som alltid hittar sätt att få sin vilja igenom. Vill vi verkligen ha det så? Just nu är EU i full färd med att skapa nya regler som rör rätten till privatliv, yttrandefriheten och internets frihet. Då borde det snarare vara extra höga krav och trösklar för att begränsa våra grundläggande fri- och rättigheter – inte för att försvara dem. (OBSERVERA att allt det ovanstående gäller en förlängning av den tillfälliga lagen Chat Control 1 i högst två år. Samtidigt pågår förhandlingar mellan EU:s institutioner om den permanenta lagen – Chat Control 2 – som skall komma sedan.)

••• Förra veckans votering om Chat Control 1 var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott. Det var organisatoriskt fulspel som satte den normala beslutsprocessen ur spel. ••• EU lider rent allmänt av ett demokratiskt underskott som brukar definieras ungefär så här: EU har flyttat politisk makt från institutioner med tydliga nationella ansvarskedjor till en överstatlig nivå där ansvarsutkrävande, opposition och möjligheten att byta politisk kurs är svårare och otydligare. Ledande företrädare utses indirekt istället för genom demokratiska val. Maktutövningen flyttas längre bort från medborgarna och döljs bakom snåriga regler och byråkrati. Till det kan man lägga den arrogans, de härskartekniker och den uppblåsta självbild som EU:s makthavare lagt sig till med. Det som nyligen skedde i Europaparlamentet illustrerar detta på ett närmast skolboksmässigt sätt. Torsdagens omröstning om massövervakning – Chat Control 1 – i Europaparlamentet var ett demokratiskt lågvattenmärke. Chat Control 1 hade redan fallit, två gånger. Första gången eftersom ministerrådet inte accepterade parlamentets tillägg om de villkor som fastställs i EU:s människorättsstadga (rätten till privatliv) – och EU-domstolens praxis: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra hela tiden. Andra gången röstade parlamentet nej till den ändrade text som låg på bordet efter att nya ändringar antagits i plenum, bland annat om skydd för totalsträckskryptering. (Den borgerliga EPP-gruppen röstade därför nej till den förlängning de själva ville ha.) Därmed löpte den tillfälliga lagen (ett undantag från EU:s ePrivacy-direktiv, vilket möjliggör granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden) ut i april. Och förslaget om en förlängning hade fallit. Enligt alla normala rutiner hade det varit slut där. Men medlemsstaterna i ministerrådet, den borgerliga EPP-gruppen i Europaparlamentet och parlamentets talman (också EPP) lät sig inte stoppas. För att återuppliva frågan antog ministerrådet en ny, i huvudsak identisk, ståndpunkt, vilket formellt inledde ett nytt skede i lagstiftningsprocessen. Detta är ett mycket ovanligt förfarande som avviker från den normala lagstiftningsprocessen i EU. Även i ett förnyat förfarande skall – som alltid annars – förslaget beredas i ett ansvarigt utskott (i detta fall LIBE) i Europaparlamentet och sedan fastställas i plenum. Någon utskottsbehandling skedde dock inte denna gång, med hänvisning till regel 170 i parlamentets arbetsordning och vad den har att säga om brådskande förfarande (urgent procedure). Att arbetsordningen medger undantag innebär inte att varje användning av sådana är okontroversiell. Frågan är om villkoren för undantaget verkligen var uppfyllda. Regel 170 får bara användas när ett lagförslag blivit brådskande på grund av oförutsedda händelser (»unforeseen developments«). Några sådana oförutsedda händelser verkar inte ha inträffat. Det enda som väsentligen förändrats var att ministerrådet vägrade acceptera parlamentets tidigare förhandlingsposition – och nu försökte få parlamentet att pröva frågan på nytt. Samt att parlamentet en gång röstat ner sin egen text efter att den ändrats. Vilket i båda fallen är sådant som närmast är vardag i EU:s beslutsmaskineri. Ett brådskande förfarande handlar om ett slags undantagsregler när saker händer snabbt och beslut inte kan vänta. Att ministerrådet och EPP inte fått som de vill kan i sammanhanget knappast betraktas som tillräckligt skäl för denna extraordinära procedur. Och egentligen skall man ha utskottsbehandling även då. Vilket det inte fanns tid för om det nya förslaget skulle kunna drivas igenom innan sommaruppehållet. Att behandla Chat Control 1 i ny skepnad utan utskottsbehandling bygger i sin tur på ett särskilt undantag (170.6) från ovan nämnda regel om brådskande förfarande (170). Alltså att det är ett extra brådskande brådskande förfarande. Ett undantag från undantaget. Regeln är uppenbart avsedd för extraordinära situationer. Inte för att medlemsstaterna och EPP vill få snoka runt i medborgarnas e-post och elektroniska meddelanden. Genom att använda detta förfarande kom parlamentet att rösta enligt regler där ett avslag eller ändringar kräver en absolut majoritet av parlamentets samtliga ledamöter (361 av 720). Däremot räcker det med en vanlig enkel majoritet bland de närvarande för att bifalla förslaget. Således fick det faktum att 117 ledamöter var frånvarande i praktiken samma effekt som om de hade röstat för förslaget. Med detta antogs det nygamla förslaget om Chat Control 1, trots att en majoritet av de närvarande ledamöterna i Europaparlamentet röstat emot. (314-276) (Dock med ett tillägg som ändå drevs igenom, som skyddar totalsträckskrypterad kommunikation. Vilket var en av orsakerna till att EPP röstade ner förslaget i plenum förra gången. Men den här gången svalde de alltså förtreten. Tillägget kan leda till att det ändå måste till nya förhandlingar mellan EU:s institutioner och möjligen ytterligare en votering i ministerrådet och Europaparlamentet innan en »förlängning« av Chat Control 1 kan bli lag. Eller så jämkar sig rådet. Vi får se.) Det som skedde i veckan var inte bara ett exempel på EU:s demokratiska underskott. Det var organisatoriskt mygel som satte parlamentets tidigare beslut ur spel. Det var en uppvisning i arrogant maktpolitik. Det var ett exempel på att EU:s maktspelare så gott som alltid hittar sätt att få sin vilja igenom. Vill vi verkligen ha det så? Just nu är EU i full färd med att skapa nya regler som rör rätten till privatliv, yttrandefriheten och internets frihet. Då borde det snarare vara extra höga krav och trösklar för att begränsa våra grundläggande fri- och rättigheter – inte för att försvara dem. (OBSERVERA att allt det ovanstående gäller en förlängning av den tillfälliga lagen Chat Control 1 i högst två år. Samtidigt pågår förhandlingar mellan EU:s institutioner om den permanenta lagen – Chat Control 2 – som skall komma sedan.)

Trump, quand il s'est fait élire en 2016, a fait une erreur de débutant qui a plombé son premier mandat. Il n'avait pas compris l'État profond américain. Il est arrivé seul. Sans équipe, sans plan de nominations, sans liste de personnel. Résultat : son administration a passé quatre ans à saboter ses propres décisions. Décrets bloqués, fuites organisées, nominations retardées de plusieurs mois, hauts fonctionnaires qui se vantaient de « résister » dans les colonnes du New York Times. En 2024, il a retenu la leçon. Des milliers de profils identifiés et vettés avant même l'élection. Le Schedule F pour reclassifier les hauts fonctionnaires et pouvoir les remplacer. Un plan de personnel prêt le jour un. C'est ça, la vraie différence entre les deux mandats. Pas les idées. L'exécution administrative. La droite française doit comprendre ça maintenant. Il est à peu près certain qu'elle va gagner en 2027. Mais gagner l'élection ne suffit pas. Si elle arrive au pouvoir sans un plan millimétré pour reprendre les institutions, il ne se passera rien. L'inertie absorbera tout. Comme elle l'a toujours fait. L'État profond français est socialiste, c'est l'héritage de Mitterrand, et il survivra à n'importe quelle alternance électorale si on ne s'attaque pas à sa structure. Voici donc le mapping des postes qui font réellement fonctionner ce pays. Premier étage : les emplois à la décision du gouvernement. Environ 600 postes nommés en conseil des ministres. Les secrétaires généraux des ministères, les directeurs d'administration centrale, les préfets, les recteurs d'académie, les ambassadeurs. C'est la courroie de transmission entre le politique et l'administratif. Un ministre passe, son directeur d'administration centrale reste. Celui qui écrit les circulaires a plus de pouvoir que celui qui passe à la télé. Deuxième étage : le secrétariat général du gouvernement. Le poste le plus puissant dont personne ne connaît le nom. Il coordonne tout le travail interministériel, valide tous les textes, organise la continuité de l'État. Qui tient le SGG tient la machine. Troisième étage : le Conseil d'État. Vice-président, présidents de section, conseillers. Il donne son avis sur tous les projets de loi avant leur présentation et juge ensuite les recours contre les décrets. Il est juge et conseiller du même pouvoir qu'il encadre. Aucune réforme ne passe sans lui. Quatrième étage : le Conseil constitutionnel. Neuf membres, renouvelés par tiers tous les trois ans, nommés par le président de la République et les présidents des deux chambres. Le calendrier des renouvellements doit être intégré dans la stratégie dès le premier jour du mandat. C'est mathématique. Cinquième étage : la magistrature. Le Conseil supérieur de la magistrature qui gère les carrières. Les procureurs généraux, nommés en conseil des ministres. Le parquet national financier. Et surtout l'École nationale de la magistrature, qui forme idéologiquement chaque génération de juges. On ne réforme pas la justice en changeant les lois. On la réforme en changeant qui recrute et qui forme. Sixième étage : l'Éducation nationale. La DGESCO, qui écrit les programmes. Le Conseil supérieur des programmes. L'inspection générale. Les recteurs. Tant que ces postes restent dans les mêmes mains, chaque génération d'élèves sort formatée par la même culture, quel que soit le ministre. Septième étage : l'audiovisuel public et sa régulation. Présidences de France Télévisions et de Radio France. Collège de l'ARCOM, qui nomme et qui sanctionne. L'argent public finance une ligne éditoriale. Celui qui nomme les présidents fixe la ligne. Huitième étage : les autorités administratives indépendantes et les agences. Défenseur des droits, CNIL, CNCDH, ADEME, France Stratégie, agences régionales de santé. « Indépendantes » signifie indépendantes du suffrage universel, pas de l'idéologie. Chacune produit des rapports, des normes, des sanctions, qui contraignent le politique de l'extérieur. Neuvième étage : le circuit de l'argent. Banque de France, Caisse des dépôts, direction du Trésor, direction du budget. Bercy peut enterrer n'importe quelle réforme en trois notes techniques. Dixième étage : la reproduction de la caste elle-même. L'INSP, ex-ENA, les grands corps, l'inspection des finances. C'est là que se fabrique l'homogénéité idéologique de la haute fonction publique. Réformer les concours, les jurys, les critères de sortie, c'est réformer les trente prochaines années. Et enfin l'étage européen : la représentation permanente à Bruxelles et le choix du commissaire français. La moitié de nos normes viennent de là. Ignorer cet étage, c'est reprendre la maison en laissant les clés du portail. Le programme d'un candidat sérieux en 2027 ne doit pas seulement contenir des mesures. Il doit contenir un organigramme. Des noms prêts pour chaque poste, une loi de transformation de la fonction publique prête à être votée l'été suivant l'élection, un calendrier de nominations pensé comme une campagne militaire. Parce que la vérité, c'est que l'alternance ne se joue pas dans les urnes. Elle se joue dans les organigrammes.

Es ist geradezu absurd: Die deutsche Energieversorgung taumelt von einer Hitzeflaute in die nächste: Bei Wetterlagen mit hohen Temperaturen fällt die Windkraft immer wieder auf Erzeugungsniveaus nahe der Nulllinie, was dann gerade nachts dazu führt, dass fossile Kraftwerke und Importe in Deutschland die Versorgung nahezu vollständig sichern müssen. Aber versorgungssichere, fossile Kraftwerke wollen wir bekanntlich auch abschalten und gegen die Daueralimentierung Deutschlands durch Stromexporte in Notzeiten gibt es zunehmend Widerstand in den Heimatländern: Warum sollen Frankreich, Norwegen und Schweden weiter ein Land dauerhaft unterstützen, das eine suizidale Energiepolitik betreibt? Warum sollen diese Länder ihren überschüssigen Strom nicht nutzen, um die Wirtschaft des eigenen Landes anzukurbeln? Fragen über Fragen, aber in Deutschland diskutiert der linksgrüne Mainstream lieber über geringfügige Produktionseinbußen in Frankreich anstatt über das gigantische Problem der Unzuverlässigkeit gerade der Windkraft.

Windräder sind mit Abstand die idiotischste aller Energieerzeugungsformen In Deutschland stehen mittlerweile fast 30 000 dieser Kirchtürme der hysterischen Klimareligion Für den Bau dieser Anlagen wurde soviel Stahl verbraucht wie für 20 Millionen PKW 30 Millionen Kubikmeter oder anders 70 Millionen Tonnen Beton war notwendig um die Fundamente zu bauen In den rund 30.000 Windkraftanlagen in Deutschland stecken mehrere tausend Tonnen Seltene Erden (vor allem Neodym, Dysprosium, Praseodym) Ca eine Million Bäume mussten gefällt werden Da eine typische Onshore-Anlage nur 20 Jahre Lebensdauer hat, eine geradezu episch idiotische Ressourcenverschwendung ! Windmühlen haben eine fast lächerlich niedrige Energieausbeute - Unter durchschnittlichen Wetterbedingungen in Deutschland produziert eine typische Onshore-Anlage nur etwa 20 % ihrer theoretisch möglichen Jahresenergie !! (Offshore-Anlagen schaffen in der Nordsee zwar 35 Prozent sind aber echte Wal- und Delphingenozidale) Die durchschnittliche Lebensdauer einer Windkraftanlage liegt nur bei ca 20 Jahren - danach muss die Anlage abgebaut werden und ist das Material zu einem wahnwitzig grossen Anteil Sondermüll - wobei vor allem die Entsorgung der beschichteten Rotorblätter technisch völlig ungelöst ist In zwanzig Jahren werden so insgesamt nur in Deutschland ZWEI MILLIONEN TONNEN an Sondermüll aus Windkraftanlagen entstehen - Davon besteht der Großteil aus schwer recycelbaren Verbundwerkstoffen (GFK/CFK), die als spezieller Sondermüll gelten und in Deutschland eigentlich gar nicht deponiert werden dürften ! Und der "Schlussgag" Für jede einzelne Anlage muss ein BackUp-Kraftwerk vorhanden sein, weil in Deutschland nur an ungefähr 200 Tagen im Jahr genug Wind weht um eine nennenswerte Leistung ins Netz einspeisen zu können und keine Industriegesellschaft dieser Welt nur aus Wind- und Sonnenenergie betrieben werden kann ! Fazit Windkraftanlagen sind die mit Abstand idiotischste aller Energieerzeugungsformen Und jeder Politiker der diesen Wahnsinn mit Steuergeld subventioniert sollte sofort wegen Untreue von Steuergeld vor Gericht landen Dieser Irrsinn muss aufhören Wir - und damit meine ich auch die Ressourcen der Erde - können uns diese idiotische Ersatzreligion einfach nicht mehr leisten Schluss damit GM