Taher

Trump: "They call it a war, we call it a military operation."

Russian losses per 18/03/26 reported by the Ukrainian General Staff +1710 (!) men +3 tanks +11 ACVs +29 artillery +1189 UAVs

Donald Trump asked the world to join a multinational naval coalition to keep the Strait of Hormuz open. 🇮🇹 Italy: Rejected 🇪🇸 Spain: Rejected 🇯🇵 Japan: Rejected 🇫🇷 France: Hesitant 🇳🇴 Norway: Rejected 🇨🇦 Canada: Rejected 🇦🇺 Australia: Rejected 🇩🇪 Germany: Rejected 🇨🇳 China: No response 🇬🇧 UK: No commitment 🇳🇱 Netherlands: No response 🇰🇷 South Korea: No confirmation America looks increasingly isolated.

Arga M Ibland kommer de där beskeden som man aldrig riktigt vänjer sig vid, hur länge man än håller på. Vi på Dumpen möter många barn och unga som bär på mer mörker än vad någon människa borde behöva göra. Vi hör historier som är så tunga att de ibland är svåra att ta in ens för oss som arbetar med det varje dag. Men vissa barn stannar kvar lite extra i hjärtat. M var en av dem. Vi kan kalla henne Arga M. Inte för att hon var en arg människa egentligen – utan för att hon hade en kort stubin. Hon kunde bli förbannad snabbt. Orden kunde komma lika snabbt som känslorna. Ibland small det till. Men under allt det där fanns ett hjärta som var större än många vuxnas. Och det hjärtat hade fått ta emot mer skit än vad ett barn ska behöva göra under ett helt liv. Det senaste halvåret hade varit ett enda långt krig för henne. Hon åkte in och ut från psykiatrin efter självmordsförsök. Gång på gång försökte hon lämna en värld som hade behandlat henne fruktansvärt illa. Ett av de senaste tillfällena blev hon utskriven med orden: “Patienten är uppmärksamhetssökande.” Det är svårt att beskriva hur provocerande den meningen är när man ser verkligheten bakom. När ett barn skriker efter hjälp – då kallas det uppmärksamhetssökande. När ett barn försöker ta sitt liv – då blir det en journalanteckning. När ett barn till slut lyckas – då skriver man en notis. Sara och jag försökte göra det lilla vi kunde. Vi blev något av ett extrastöd för henne. Ibland hämtade vi henne och tog med henne på våra resor. Bara komma bort lite. Andas en stund. Det behövdes inte så mycket. Lite skratt i bilen. En kopp kaffe. En känsla av att någon faktiskt brydde sig. Hon blev också något av en extramamma åt Saras hund T. Det var fint att se. Hunden älskade henne och hon älskade hunden tillbaka. Ibland räcker det att ett djur visar mer lojalitet än vad världen gjort. Bakom ilskan fanns en ung människa som fortfarande ville tro att livet kunde bli bättre. Men ibland är skadorna för djupa. I natt fick vi beskedet. Hon lyckades till slut ta sitt liv. Ett barn mindre i världen. Ett hjärta som slutade slå alldeles för tidigt. Och kvar står vi vuxna igen och försöker förstå hur det kunde gå så här långt. Hur ett barn kan falla mellan så många stolar. Hur man kan vara så trasig att döden till slut känns som den enda utvägen. Arga M finns inte längre. Men jag hoppas att det någonstans, bortom allt mörker hon fick leva i, finns en plats där hon äntligen slipper slåss. En plats där ingen kallar hennes smärta för uppmärksamhetssökande. Och där någon fortfarande säger: Du var värd att rädda.